Katarina Lind: Tack för att ni kom!

Hon ligger där i sin säng och bara väntar. I ett litet rum med plats för två patienter. Ett rum med instängd luft och en svag doft av urin. Här står tiden stilla och väntan är lång.

Varje dag är den andra lik. Det är mat och vila. Ibland tvätt. Maten smakar inte längre. Kroppen har gett upp för länge sedan, men hjärnan fungerar nästan som förr.

Det är det som gör tiden så tung. Att ligga år ut och år in på långvården, och vara medveten om det. Vara medveten om att man aldrig kommer att få återvända hem.

Istället hoppas hon att hon snart ska få dö. Släktingarna bor långt borta och kommer så ofta de kan. Men det är ändå för sällan. Varje besök är guld värt. När hon hör de bekanta rösterna lyser hon upp och ögonen tindrar. Hon pratar mer på en dag än hon har gjort under de senaste månaderna.

En ljusglimt i tillvaron

Jag har haft glädjen att träffa flera som hon. Både via mitt jobb som journalist, men också under andra tillfällen. Det jag minns speciellt är händelserna för snart 17 år sedan.

Året var 1998 och jag hade blivit vald till Borgåbygdens Lucia. Ett uppdrag jag hade drömt om under hela min uppväxt. Tillsammans med tärnorna var vi med om en oförglömlig tid då vi besökte gamla och unga, äldreboenden och daghem, ledsna och glada.

Alla väntade på luciatrion, men jag tror att de äldre som bodde på olika äldreboenden väntade mest. För dem var lucia en ljusglimt i den annars så dystra tillvaron. Någon som kom med ljus och värme i mörkret och hade tid att prata en stund.

Luciasången väckte gamla minnen till liv och många hade kanske inte besök så ofta av släkt eller vänner. En del hade aldrig besök av någon.

Lättare som ung

Efteråt har jag många gånger tänkt att det var tur att jag var så ung när jag var lucia. Som 17-åring förstod jag nog att de äldre väntade, men kanske inte hur mycket de väntade. Jag hade inga egna barn och kunde inte sätta mig in i hur det kändes att ligga på en avdelning ensam utan sina nära och kära.

Jag var inte heller lika lättrörd på den tiden. Idag skulle jag väl få gråta i varje rum om jag var lucia. Med snart 17 år till på nacken vet jag hur det känns att vara mamma, hur det känns att mista sin far och hur det känns att ligga på sjukhus. Ändå har jag bara legat där i en vecka i ett streck.

Men hon och många andra vet hur det känns att ligga där längre än så.

Stor tacksamhet och glädje

Tack för att ni kom! Det är uppiggande att ni kommer hit! Ni sjunger så fint!

Det är några av de kommentarer som luciatrion fick efter att vi hade uppträtt inför gamla och sjuka på olika håll i Östnyland.

Jag minns speciellt ett besök vid ett äldreboende i Borgå. Borgåbladet var på plats för att göra ett reportage om luciabesöket och fotografen ville ha en bild då lucia skakar hand med en äldre man.

Han hette Nils. Jag tog hans varma, skröpliga hand i min. Log, och tittade honom i ögonen en lång stund. Fotografen hade säkert fotograferat klart för länge sedan, men vi fortsatte att titta på varandra och Nils höll hårt om min hand. Han log tillbaka, tackade och hade tårar i ögonen.

Vid ett annat besök på sjukhuset uppträdde vi för en äldre man, som hade ett glasöga. Antagligen blev han så rörd av vårt besök att det var därför hans öga plötsligt föll ut mitt under luciasången.

Generat började han söka efter ögat, som hade trillat under sängen. Där stod vi 17-åriga flickor och visste inte om vi skulle sluta sjunga och lägga oss på golvet och hjälpa honom eller gå ut. Det slutade med att vi sjöng versen vi börjat med till slut och sedan bad vi personalen att komma och hjälpa till.

Lucia väcker känslor

Hur viktig lucia är för många människor kan inte nog poängteras. Att lucia väcker känslor märktes inte minst i höstas, då en konflikt i regionen uppstod kring luciatraditionerna.

Det var som bekant tidningen Östnyland med sina samarbetspartner som tog initiativet till en enda lucia för hela regionen, istället för en skild lucia för Lovisanejden och en skild lucia för Borgåbygden som det funnits tidigare.

Upprörda invånare i Lovisanejden ville inte mista sin egen tradition och Nya Östis med samarbetspartner reagerade genom att ordna ett eget luciaval.

Det ledsamma är inte att det finns två lucior, för de behövs. Det kan aldrig finnas för många lucior för att glädja såväl ung som gammal. Det ledsamma är diskussionen som fördes bland de vuxna i regionen. En diskussion som många gånger befann sig på sandlådenivå. När man bland annat började tycka att ”Borgålucian” bör förstå att inte klampa in på ”Lovisalucians” revir, då hade diskussionen verkligen tagit fel riktning.

Lucias största uppgift är att sprida ljus och glädje och en mycket viktig del av traditionen är själva insamlingen av medel för betydelsefulla ändamål i vår egen region. Att man måste strida om också en så positiv sak som lucia är beklagligt.

Svårt att samarbeta?

Ibland tycker jag att det totalt saknas samarbetsvilja i vår region, både mellan ungdomsförbunden och mellan medierna. Är vi rädda för att ta kontakt och prata med varandra?

Personligen säger jag välkommen till ”Lovisalucian” med följe om tidtabellen tillåter besök också hitåt. Samtidigt hoppas jag att Östnylands lucia med tärnor är välkomna att åka och lussa också österut, precis som Borgåbygdens luciatrio gjort tidigare.

Jag hoppas också att de unga flickor som ställer upp för den här viktiga sakens skull inte ska behöva känna av den olustiga debatt som fördes i höstas när de väl inleder sitt värv.

För det finns många som bara ligger och väntar på ett besök.

Dags att ta farväl

Tiden som förut stått stilla har plötsligt gått alltför fort. Hon undrar om vi inte kan stanna en liten stund till. Hon vet svaret. Vi har redan stannat många små stunder till.

Det är dags att ta farväl. Jag får en varm kram av den gamla kvinnan, som jag har beundrat i hela mitt liv. Vi ses snart igen, säger jag, och ber inombords att det stämmer. Att jag hinner träffa henne många gånger ännu innan hon lämnar oss för gott.

”Nästa vecka kommer Finlands lucia hit”, säger jag i ett försök att lätta upp stämningen. Hon ler.

Tack för att ni kom, viskar hon en sista gång med darrande stämma. Då jag går ut genom dörren kämpar jag mot tårarna. Jag hör att hon gråter tyst i sin säng.

Hon var min mormor.

Katarina Lind
vårdledig redaktör