Exiljournalister: Det är helt tyst i Etiopien

Pressfriheten i Etiopien blir allt mer begränsad. Samtidigt som tidningar läggs ner och regimkritiska journalister fängslas är det många etiopiska pressfrihetskämpar som tvingas fly från landet. Vi träffade några av dem i Kenyas huvudstad Nairobi.

- När jag kom hit för tre år sedan var vi tre etiopiska exiljournalister här. Nu är vi snart 40, säger Fasil Aragaw när vi kliver in genom dörren.

I det lilla rummet finns bara en madrass, en stol och ett skåp. I rummet sitter fyra etiopiska män och samtalar ivrigt. De talar om politik.

I rummet finns Dawit, en journalist som flydde från Etiopien med både fru och barn, här finns Sammy, som var aspirerande oppositionspolitiker.

Här finns Daniel, en annan politiker, och här finns Crazy Hair Dude – killen med det galna håret. Alla kallar honom så eftersom hans namn är så svårt att uttala.

Det är hans rum vi är i, han är 24 år gammal och den yngsta etiopiska exiljournalisten i Nairobi. Och här finns nu också 30-åriga Fasil Aragaw, en av de första som kom till Nairobi.

Vi kallar honom bara enligt förnamn från och med nu, som man gör i Etiopien.

Självcensur vardag i etiopiska medier

Fasil jobbade i fyra år för det etiopiska rundradiobolaget. Men varje gång han i ett inslag kritiserade regeringen klipptes det bort.

Han blev avstängd och lönen skars ner. Till slut slutade han och började jobba för pressfrihet hos organisationer och privata medier, bland annat organisationen Transparency International.

Han ville inte jobba för regeringens bästa, utan för allmänhetens.

- Men det satte mig under mycket press från regeringens underrättelsetjänst. Jag var alltid förföljd och det togs bilder av mig.

Fasil säger att de samlade material för att kunna väcka åtal mot honom. Men eftersom han inte kunde få en rättvis rättegång i Etiopien, och eftersom han inte hade gjort något fel valde han att lämna landet istället för att tillbringa åratal i fängelse.

Han var då 27 år gammal.

Lämnades i ett dike för att dö

Fasil kom ut ur landet innan det gick illa för honom.

Men journalisten Yetneberk Tadele hann inte undan den etiopiska underrättelsetjänsten. Han berättar sin historia på ett café i Nairobi – ett han har valt ut eftersom han inte brukar bli förföljd dit.

Han jobbade som chefredaktör vid en stor tidning i Addis Abbeba – Addis Vulture.

De skrev om sociala och ekonomiska fenomen i landet och försökte alltid få en kommentar av berörda ministerier. Oftast fick de ingenting, utom arga samtal från tjänstemän efteråt.

- Om vi fick en intervju och också hade intervjuat till exempel någon från oppositionen sade regeringen att det inte meningen att artikeln skulle se ut så. Men det var sanningen! Vi vägrade skriva vad regeringen ville, säger Yetneberk.

Till slut blev han attackerad två gånger på en månad. Första gången blev han misshandlad. Andra gången stack de en kniv mellan revbenen på honom och lämnade honom i ett dike för att dö.

- Jag vet att det var regeringens underrättelsetjänst. De sade att de inte tänker sätta mig i fängelse och göra mig till en hjälte som andra fängslade journalister, berättar Yetneberk.

Journalister döms som terrorister

Regeringen vet att den fördöms internationellt varje gång den fängslar journalister. Och de är många som sitter i fängelse.

Fasil räknar upp flera. Både antalet som flytt landet och antalet som hamnat i fängelse i Etiopien ökade kraftigt året inför valet i maj i år. Många sitter av 18-åriga straff. De är dömda enligt den ökända etiopiska antiterrorlagen.

De för finländarna mest kända journalister som suttit i fängelse på grund av de etiopiska terrorlagarna är de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.

- Det blir bara värre. Regeringen blev grym inför valet och begränsar informationsflödet. De kontrollerar allt, säger Fasil.

För tio år sedan fanns det ännu många tidningar i Etiopien. Nu finns det bara en kvar på huvudspråket amhariska. I valet i maj fick regeringspartiet alla platser i parlamentet.

- Det är helt omöjligt i ett land med så många olika åsikter att ett parti skulle få alla platser. Valet måste ha varit riggat, säger Fasil.

Etiopien har blivit en enpartistat som styrs med järnhand. Kontrollen finns precis överallt. Också i Nairobi finns infiltratörer bland flyktingarna säger både Fasil och Yetneberk.

- I Etiopien är det tyst nu. Ingen säger något. Bara någon procent av befolkningen finns på Facebook, men ingen vågar gilla eller kommentera något för de är rädda att råka illa ut, säger Yetneberk.

Människorna är rädda. De dansar enligt regeringens pipa. De gör allt de blir tillsagda, fortsätter han.

Svårt att få mat på bordet

Exiljournalisterna och politikerna i Nairobi lever inget lätt liv. Som flyktingar har de inte rätt att jobba och har varje dag svårt att få mat på bordet och hyran betald.

- Det är ett frustrerande liv. Tack gud att vi inte är sjuka, om vi blir sjuka vet jag inte vad vi skulle ta oss till, säger Yetneberk och syftar på sig själv och sin fru.

Ett annat problem är den korrupta kenyanska polisen som kallar dem illegala, griper dem och vill ha mutor, trots att de har alla flyktingpapper som krävs för att få vara i landet.

I det lilla rummet i Nairobi sprakar glödlampan i taket. Den sprider ett kallt sken över de vita väggarna. Sammy, en av exilpolitikerna, visar en video för mig på sin mobil.

Det är en intervju med premiärminister Hailemariam Desalegn, som för övrigt har studerat till ingenjör i Tammerfors. I en intervju för tv-kanalen Al-Jazeera kallar han journalister och bloggare för terrorister.

I det här rummet finns ingen respekt för premiärministern.

”Dör jag så dör jag”

Det är inte mycket exiletiopierna kan göra. Fasil gör sporadiska översättningsarbeten för organisationer och lobbar för pressfrihet.

Yetneberk försöker skriva så mycket han kan på sociala medier och har lyckats få en imponerande skara följare som läser hans kritik. Människorna måste få veta, säger han.

- Dör jag är det här min sista chans. Det är ingen mening med att vara tyst nu. Jag jobbar inte, jag lever inte. Det är som att vara i fängelse.

Yetneberk går inte ut mer än absolut nödvändigt i Nairobi. Han är rädd.

”Varför stöder väst en totalitär antidemokrati?”

Den etiopiska regeringen släppte i oktober en grupp bloggare och journalister, det så kallade Zone 9-kollektivet. De hade varit fängslade i ett och ett halvt år utan rättegång och blivit torterade.

- Det var bra, säger Fasil. Men vi kämpar inte bara för att offren ska få rättvisa, vi kämpar för den fundamentala principen att medierna ska vara fria i Etiopien, och det är de inte.

Både Fasil och Yetneberk hoppas på mera press utifrån.

- Rapporter från internationella organisationer talar bara om Etiopiens fina ekonomiska utveckling och bla bla. Vad är det för utveckling när största delen av 94 miljoner människor lever i fattigdom och bara några få drar nytta av den? undrar Yetneberk.

Han kritiserar USA:s president Barack Obama för att ha kallat Etiopien en demokrati.

- Antingen förstår han inte sig på regeringen, eller så vill han stöda dem. De måste förstå vad som pågår i Etiopien och göra något! Varför stöder de en totalitär antidemokratisk regering?

Vill inte ha krig

Fasil är rädd för hur förändringen ser ut den dag den kommer.

- Människorna är allt mer frustrerade. Det finns folk som är redo att ta till vapen för att störta regeringen. Det kan bli en våldsam revolution. Det blir bara värre och situationen kommer att bli svår.

Solens sista strålar söker sig in genom gardinerna i det lilla rummet som tillhör killen med det galna håret.

Dawit packar ihop sin dator. Sammy dricker det sista ur sin vattenflaska.

Värden själv har somnat på en stol.

Gästerna skingras åt var sitt håll och söker sig hemåt innan det blir mörkt.