Programledare mindre känd än Bettina – ett öde värre än #döden

Anne Hietanen har läst Sara Jungerstens senaste roman #döden.

Vivi är programledare på tv, hon har också en välbesökt livsstilsblogg. Hon är 38 år gammal. Jag har också nyligen varit 38 år gammal, haft en talkshow på tv och en stundvis välbesökt blogg, dock enbart med finlandssvenska mått räknat. Jag borde kunna känna igen mig i Vivis liv, åtminstone lite, men det gör jag inte alls.

Rysning
Till en början är jag väldigt irriterad på huvudpersonen. Hur kan man vara så självupptagen att det enda man tänker på är likes och kommentarer man får på social media? Att man tror att alla tittar på en bara för att man synts på tv?

Vivi berättas vara mindre känd än Bettina Sågbom, vilket torde betyda att hon är ungefär i samma position som jag och alla mina kolleger på svenska Yle, ändå beter hon sig som om hon vore självaste Michael Jackson. (Innan han dog). Jag ryser.

Svår mammaroll
Men sedan smyger sig döden in i texten och jag känner plötslig att jag sympatiserar med huvudpersonen på ett plan där vi faktiskt inte alls borde ha något gemensamt. Vivi är mamma till två små barn och här skriver Jungersten så att hjärtat blöder. Vivi har ingen riktig kontakt med sina barn, dessutom plågas hon av en stark rädsla för att barnen skall dö. Varje hejdå kan vara det sista.

Rädslan för döden är till och med starkare än den fysiska förnimmelsen av sonens kropp. Sonens gängliga lemmar har växt till sig utan att Vivi märkt något. Det här främlingskapet inför de egna två barnen är mycket starkt skildrat och något det överlag gärna kunde skrivas mera om.

Även om jag själv inte har barn är det alltså i beskrivningen av moderskapsrollen jag kan känna igen mig i Vivi. Kanske för att moderskapet handlar om det äkta livet och inte om det som utspelas på twitter och Instagram. Vivis man Frank är hemmapappa och den som de två barnen tyr sig till. Vivi känner avund inför det starka band den övriga familjen har tillsammans. Själv står hon alltid utanför.

Osexiga Yle
Efter ett tag inser jag att Vivi inte alls den ytliga fjanten jag vill göra henne till. När diskrepansen mellan den yta programledaren och bloggaren Vivi visar upp och det såriga, sköra inre jaget blir allt större – då blir jag verkligt intresserad och kan inte sluta läsa.

Precis som Jungerstens tidigare böcker utspelar sig handlingen i Vasa. Jag kan tycka att det är modigt och roligt att skriva om ett så vansinnigt osexigt ställe som Yle i Vasa. Ja, det görs en avstickare till Yle i Helsingfors också och det är ju inte mycket glamorösare det heller.

Analytisk blick
#döden är enligt mig den djupaste och bästa av Jungerstens tre böcker. Jungerstens analytiska blick har vässats ytterligare. Jag tror att Jungersten finns här för att iaktta och för att rent som vatten tolka och berätta för oss vad hon ser.

Hemskt att säga, men jag ser redan fram emot nästa bok.