Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal

Från 2015

Publicerad 15.11.2015 09:18. Uppdaterad 19.11.2015 13:22.

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö. — Bild: Unsplash/ Pablo Basagoiti

Året är 2013 och jag sitter i badrummet i kolmörkret och bara stirrar ut i ingenting. I timmar. I dagar. Jag försöker komma fram till hur jag ska kunna leva så här. Jag vill inte leva så här. Jag vet inte om jag vill leva alls.

Som barn var jag en teaterapa. Jag var den som fick människor omkring mig att skratta och engagera sig. Det hände något när jag började skolan. Det räckte inte att få folk att skratta längre. Jag skulle prestera nu också. Prestationskraven som skolan ställde på mig som perfektionist och egentligen väldigt högkänslig följde med mig under hela min skoltid.

Under åttonde klassen blev jag mobbad. Hela åttan är som ett stort svart hål för mig – jag har ingen aning om vad jag gjorde. Annat än fokusera allt jag hade på skolan. Mobbningen pågick i sju års tid. Det här i kombination med prestationskraven som studentskrivningarna förde med sig fick mig att falla huvudstupa ner i en brunn. Jag ser på depressionen så. Som en brunnsliknande tillvaro. Man försöker klättra upp och ropa på hjälp men ingen kommer och ingen hör och man faller. Gång på gång.

År 2011 flyttade jag till Vasa för att börja studera specialpedagogik. Redan innan dess hade jag funderat på att söka hjälp. Något gnagde i mig. Problemet var bara att mobbningen och prestationskraven hade fått mig att utveckla en otrolig social ångest. Jag kunde inte förstå hur någon som gömmer sig bakom en soffa när kompisarna ringer på dörren och känner sig så värdelös skulle kunna prata om sina innersta tankar med en vilt främmande människa. Det kändes fullständigt omöjligt.

Men så en dag år 2012 satt jag med min ångest och lyssnade på en föreläsare som pratade om just ångest. Han berättade rent teoretiskt vad det är. Då gick det upp ett ljus för mig. Jag fick ett namn på det jag hade. Ångest. Depression. Så jag sökte hjälp. Trots att mitt inre skrek NEJ så sände jag ett mejl åt en privatterapeut. En helt underbart varm terapeut som session efter session efter session försökte få mig att se mitt eget värde och min potential.

Han lyckades inte. Inte fullt. Det tar sån tid, sånt här. Efter honom har jag gått hos fem andra terapeuter. Med vissa har det funkat bra, med andra sämre. Grundpelaren för ”bra” terapi för mig är nämligen personkemi. Vi måste kunna mötas som terapeut och klient men också som medmänniskor. Det är de människorna som hjälpt mig mest. Medmänniskorna. Inte bara terapeuter utan också vänner, familj, släkt och människor med liknande erfarenheter. När jag väl fick det där enorma stödnätverket, när jag väl fallit tillbaka så många gånger att det började kännas totalt hopplöst att ens försöka kämpa, kom det till slut en vändpunkt. Tre år senare.

Jag började inse att jag faktiskt duger. Att jag är okej som jag är. Jag behöver inte prestera för att ha ett människovärde.

Jag har alltid skrivit. Speciellt när depressionen härjade som värst skrev jag så att fingrarna blödde. Jag redde ut mitt tankekaos genom att bara skriva de tankar jag hade, de känslor jag kände. Då fanns de där, svart på vitt. Inte bara i mitt huvud. Så skrivandet har alltid varit det mest terapeutiska för mig. För någon annan kan det vara något helt annat. Vad gör dig lycklig? Vad är din passion? Vad får dig att känna dig kompetent? Värdig som människa?

Alla människor har ett värde. Oavsett vad. Det är min värdering och kommer alltid att vara det. Fast HUR skit du känner dig, hur dåligt du än mår, hur djupt depressionen än tar dig, så har du ett människovärde och det är värt att beakta. Speciellt för dig själv.

För insikten måste nästan komma från dig själv. Inte från andra. Det tar tid, det gör det. Men låt det ta den tid det behövs. Det är bara att investera i din framtid.

Året är 2015. Jag står i en upplyst sal som ordförande för en förening och berättar om mina erfarenheter av depression och ångest. Jag känner mig lycklig. Jag känner att jag duger, precis så som jag är.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!