Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal
Året är 2013 och jag sitter i badrummet i kolmörkret och bara stirrar ut i ingenting. I timmar. I dagar. Jag försöker komma fram till hur jag ska kunna leva så här. Jag vill inte leva så här. Jag vet inte om jag vill leva alls.
Som barn var jag en teaterapa. Jag var den som fick människor omkring mig att skratta och engagera sig. Det hände något när jag började skolan. Det räckte inte att få folk att skratta längre. Jag skulle prestera nu också. Prestationskraven som skolan ställde på mig som perfektionist och egentligen väldigt högkänslig följde med mig under hela min skoltid.
Under åttonde klassen blev jag mobbad. Hela åttan är som ett stort svart hål för mig – jag har ingen aning om vad jag gjorde. Annat än fokusera allt jag hade på skolan. Mobbningen pågick i sju års tid. Det här i kombination med prestationskraven som studentskrivningarna förde med sig fick mig att falla huvudstupa ner i en brunn. Jag ser på depressionen så. Som en brunnsliknande tillvaro. Man försöker klättra upp och ropa på hjälp men ingen kommer och ingen hör och man faller. Gång på gång.
År 2011 flyttade jag till Vasa för att börja studera specialpedagogik. Redan innan dess hade jag funderat på att söka hjälp. Något gnagde i mig. Problemet var bara att mobbningen och prestationskraven hade fått mig att utveckla en otrolig social ångest. Jag kunde inte förstå hur någon som gömmer sig bakom en soffa när kompisarna ringer på dörren och känner sig så värdelös skulle kunna prata om sina innersta tankar med en vilt främmande människa. Det kändes fullständigt omöjligt.
Men så en dag år 2012 satt jag med min ångest och lyssnade på en föreläsare som pratade om just ångest. Han berättade rent teoretiskt vad det är. Då gick det upp ett ljus för mig. Jag fick ett namn på det jag hade. Ångest. Depression. Så jag sökte hjälp. Trots att mitt inre skrek NEJ så sände jag ett mejl åt en privatterapeut. En helt underbart varm terapeut som session efter session efter session försökte få mig att se mitt eget värde och min potential.
Han lyckades inte. Inte fullt. Det tar sån tid, sånt här. Efter honom har jag gått hos fem andra terapeuter. Med vissa har det funkat bra, med andra sämre. Grundpelaren för ”bra” terapi för mig är nämligen personkemi. Vi måste kunna mötas som terapeut och klient men också som medmänniskor. Det är de människorna som hjälpt mig mest. Medmänniskorna. Inte bara terapeuter utan också vänner, familj, släkt och människor med liknande erfarenheter. När jag väl fick det där enorma stödnätverket, när jag väl fallit tillbaka så många gånger att det började kännas totalt hopplöst att ens försöka kämpa, kom det till slut en vändpunkt. Tre år senare.
Jag började inse att jag faktiskt duger. Att jag är okej som jag är. Jag behöver inte prestera för att ha ett människovärde.
Jag har alltid skrivit. Speciellt när depressionen härjade som värst skrev jag så att fingrarna blödde. Jag redde ut mitt tankekaos genom att bara skriva de tankar jag hade, de känslor jag kände. Då fanns de där, svart på vitt. Inte bara i mitt huvud. Så skrivandet har alltid varit det mest terapeutiska för mig. För någon annan kan det vara något helt annat. Vad gör dig lycklig? Vad är din passion? Vad får dig att känna dig kompetent? Värdig som människa?
Alla människor har ett värde. Oavsett vad. Det är min värdering och kommer alltid att vara det. Fast HUR skit du känner dig, hur dåligt du än mår, hur djupt depressionen än tar dig, så har du ett människovärde och det är värt att beakta. Speciellt för dig själv.
För insikten måste nästan komma från dig själv. Inte från andra. Det tar tid, det gör det. Men låt det ta den tid det behövs. Det är bara att investera i din framtid.
Året är 2015. Jag står i en upplyst sal som ordförande för en förening och berättar om mina erfarenheter av depression och ångest. Jag känner mig lycklig. Jag känner att jag duger, precis så som jag är.
#hurmårdu
Berättelse 67: Tappat tron på vården
Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?
Våga prata om hur du mår
Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.
Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"
Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.
"Vi missar den manliga depressionen"
Manlig depression fortfarande stigmatiserat.
Deprimerad eller bara lite smådeppig?
"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"
Anhöriga behöver också stöd
Skuld och skam drabbar ofta de närstående.
Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan
Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.
Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre
Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.
Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade
Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.
Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor
Det kändes som om jag aldrig var good enough.
Motion lindrar depression
Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.
Depression: En oavslutad sorg
Avstannad sorgeprocess bakom depression
Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det
Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner
Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad
Tack vare terapeuten började jag må bra igen,
De unga kvinnorna nödropar
Prestationskraven och skammen förstör oss.
Markos depression kunde ha kostat honom livet
Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.
Depression skördar unga - allt fler i förtidspension
50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.
Berättelse 60: Depressionen var nödvändig
Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.
Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk
Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.
Hasse tog sig ur den djupa depressionen
Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.
Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren
Människor som förstår är det viktigaste.
Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är
Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.
Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!
Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.
Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!
Våga prata om depression.
Berättelse 55: Lär dig prioritera
Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.
Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv
Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.
Berättelse 53: Snart kollapsar jag
Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.
Berättelse 52: En vän räddade mig
Berätta för någon att du mår dåligt
Berättelse 51: Känns inte som det ska
Hur vet man om man är deprimerad eller inte?
Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk
Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.
Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till
Ångrar att jag inte berättade för vänner.
Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden
Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.
Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är
Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.
Depressionerna blir dyra för samhället
Var femte finländare insjuknar i depression.
Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader
För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.
Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket
Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.
Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var
Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.
Berättelse 43: Sök hjälp i tid
Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.
Berättelse 42: Ätstörning och depression
Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.
Berättelse 41: Ett fejkat leende
Efter två år svängde det äntligen!
Berättelse 40: Medicinen räddade mig
Det var svårt att få den hjälp jag behövde.
Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en
Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.
Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig
Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.
Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation
Ta tag i situationen och be om hjälp.
Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret
Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.
Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas
Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!
Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt
För mycket byråkrati för att få hjälp.
Berättelse 33: Förlamad av depression
Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.
Berättelse 32: Spelar en roll inför andra
Döljer mitt liv som bipolär.
Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig
Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.
Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig
Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.
Vill förmedla hopp åt deprimerade
Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.
Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp
Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.
Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt
Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.
Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp
Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.
Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!
Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.
Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad
Terapi och mediciner blev min räddning.
Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år
Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.
Berättelse 22: Ingen förstod mig
Fick hjälp efter självmordsförsök.
Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin
Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.
Berättelse 20: Idag är jag lycklig
Från absoluta botten till ett lyckligt liv.
Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå
Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.
Berättelse 18: Låt det ta tid!
Stora livshändelser gjorde mig sjuk.
Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem
Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.
Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"
Jag var duktig flicka och kunde aldrig ta det lugnt.
Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad
Ta de första tecknen på allvar och var självisk.
Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka
Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.
Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig
Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.
Berättelse 12: Träning håller mig flytande
Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.
Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad
Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.
Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte
Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.
Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt
En uppgång med cirka 40 procent sedan år 2000.
Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden
Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.
Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp
Det bästa man kan göra är att prata öppet.
Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är
Jag hade behövt hjälp redan som 18.
Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig
När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.
Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga
Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.
Berättelse 4: Ge aldrig upp!
Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.
Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt
Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.
Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal
Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.
Berättelse 1: Våga be om hjälp
Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.
Livskriser höjer risken för depression
Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.