Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 1: Våga be om hjälp

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 08:57.
händer som håller i varandra
Bild: YLE/Petter Sandelin

Det kom sig en höstdag för några år sedan, att jag inte längre klarade av att leva. Jag hade gått med min ätstörning så kort tid som en sommar, men den hade redan fått ett sådant järngrepp om mig att jag höll på att tappa hoppet.

Mitt så kallade liv bestod av att räkna kalorier i den sockerfria, fettfria yoghurten och min "älskade" grynost, och titta på klockan för att se när jag borde äta nästa gång. När jag måste äta nästa gång, och när jag skulle få äta nästa gång. Jag visste inte ens om jag längtade eller bävade inför det.

Det är nu sju år sedan, och jag minns att min bästa vän och livboj bad mig att söka hjälp i ett tidigt skede, trots att jag försökte förklara att det inte är så farligt, att det här bara är något jag ska ta mig ur själv. "Men friskvård är så mycket bättre än sjukvård", sa hon och lyckades övertala mig att gå till ungdomsstationen tillsammans med henne.

Jag hade turen att få gå direkt till en psykolog och försökte hulka ur mig de hemska orden som efter 10 minuters febrilt ordletande och hysteriskt snyftande var "Jag har problem med maten". Och där fick jag långsamt lära mig att det visst var farligt, och att min ätstörning Inte. Var. Mitt. Fel.

Idag är jag för gammal för att kunna vara kund vid ungdomsstationen. Det insåg jag förra hösten, då depressionen som dykt upp som en "2-in-1-deal" i samband med min ätstörning, visade upp sitt fula tryne igen. Jag hade haft en tuff tid efter ett jobbigt uppbrott, och utan att jag själv märkte det, hade jag börjat minska på maten, som en ren försvarsmekanism för att hålla tankarna och ångesten under kontroll.

Jag inbillar mig att jag blivit klokare med åren, och insåg alltså själv att jag borde söka hjälp igen, efter att ha börjat gråta tre gånger under föreläsningarna, på samma vecka. Den här gången var det värre: Köerna till hjälpen via studenthälsan var långa, mentalvårdsstationen ville inte ta emot mig eftersom jag är studerande och därmed faller under studenthälsans ansvar. Nu råkar jag ha tur, eftersom jag har en bra arbetshälsovårdsstation med duktiga psykologer, och jag hann därför gå där några månader tills köerna vid studenthälsan släppte in mig i deras system.

Idag har jag en annan attityd till min mentala ohälsa än vad jag hade för många år sedan. Förut kunde jag hata den, och hata mig själv för att jag var en av "de svaga" som gav efter för den.

Idag vet jag bättre, jag vet att varken min depression eller min ätstörning är mitt fel, lika lite som jag väljer att få feber eller atopisk hy eller laktosintolerans. Och ja, visst är det stundvis omöjligt att försöka tänka så, där man ligger i ett bottenlöst hål av mörker och ångest, så långt borta från resten av världen att man glömmer att det finns saker som vänner, och kärlek, och hopp.

Men med vänner och kärlek och hopp (och Citalopram 20 mg) har jag kravlat mig upp ur det där hålet så många gånger nu, att jag vet att det blir bättre. Så småningom blir det bättre.

Men jag upprepar gärna vad min vän och livboj sa åt mig: Sök hjälp, nu, helst igår. För det delas inte ut något pris till den som kämpar bäst i ensamhet. Jag vet.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle