I Love You, You're Perfect, Now Change

Rubriken är lånad från en 90-talsmusikal. Lite gammalt, kan man tycka, men vissa saker förändras aldrig, däribland vår vilja att förändra den vi älskar allra mest.

I höstas utkom boken Ehjäksi (ungefär Hel igen), i vilken journalisten Heli Thorén beskriver skilsmässan från sin man och hur ont den gjorde och hur lågt hon sjönk. I samband med skrivandet intervjuade hon tiotals personer som också hade genomgått en skilsmässa. Förvånande är hur lika varandra separationerna är.

Dels följer nästan varje skilsmässoprocess ett mycket snarlikt mönster. Det handlar om faser av förnekelse och beslut, sorg och ilska, hat och försoning, som de allra flesta par går igenom när de separerar. Men det handlar också om orsakerna till att förhållandet inte fungerar. Oftast har man gått in i äktenskapet med orealistiska förväntningar. Omedvetet har många tänkt: Äntligen har jag hittat dig, nu gifter vi oss, så kan du sedan ändra dig så att du bättre uppfyller allt som jag vill ha och behöver.

Men ingen förmår förändra en annan människa. Det vet vi alla i teorin, men få förstår det innan man fått lära sig den hårda vägen, vilket också parterapeuterna kan bekräfta.

Boken Ehjäksi har en undertitel, Kertomus hyvästä erosta (ungefär En berättelse om en god skilsmässa). Författaren vill avlägsna stämpeln av misslyckande från skilsmässan, och tvätta bort smuts och skuld och skam från begreppet. Det handlar ändå inte om att inspirera fler par att skilja sig – tvärtom tycker hon många ger upp för lätt. Men författaren konstaterar att för en del är separationen den bästa saken i livet. Och då skall man få glädjas över den. Slippa skämmas.

Min man och jag brukar ibland säga till varandra, att shit vad skönt det vore om vi bara skiljde oss. Tänk att ha barnen bara varannan vecka. Och varannan vecka – å underbara tanke – vara fri! Få sova! Få gå ut på kvällarna och göra vad man vill! Få rå om sig själv och kunna höra sina tankar, kanske göra något kreativt. Och varannan vecka skulle man ha barnen hos sig, och det skulle vara fullt upp, men inte på något sätt fullare upp än vad vi nu har hela tiden. För det är stört omöjligt att ha fullare upp än så.

Jag har märkt att den här tankegången kan vara oerhört provocerande, när jag pratat om saken med vänner. Dels för att bilden av kärnfamiljen fortfarande är så helig hos oss, att det är lite syndigt att vilja något annat. Men också för att en person som aldrig har upplevt att med gråten i halsen gå igenom sina barns tomma sovrum om kvällen när det är den andras vecka, kanske inte borde komma och uttala sig om hur underbart det är.

Men faktum är, att det inte finns flera procent än hundra. Om dygnets vakna timmar till hundra procent går åt till jobb, disk, barnskötsel, matlagning och skolväskpackande skulle det onekligen innebära en enorm lättnad att varannan vecka ha "ledigt".

Kanske det också hänger ihop med att kvinnorna fortfarande står för merparten av allt arbete i hemmet. Det sägs att då båda parter upplever sig göra 60 procent av hushållsarbetet, då har man delat jämnt. Och till all lycka är åtminstone strävan i de flesta familjer att arbetet skall vara rättvist fördelat. När det gäller vård av barnen har pappornas roll förändrats något otroligt under de senaste decennierna, och vid skilsmässor idag vill de allra flesta män dela jämnt och ha barnen hos sig under hälften av tiden. Det hejar jag på.

Grattis på farsdagen, alla engagerade pappor!

Efter Nio, måndag och torsdag kl. 21.00 i Yle Fem samt på Arenan.