Runa Harju: Svårt för funktionshindrade att vara delaktiga i samhället

Full delaktighet för en person med funktionshinder är en utopi, ett uttryck för festtal. Men visst borde en rörelsehandikappad kunna få vara delaktig i ett vanligt vardagsliv, skriver Runa Harju i gästkolumnen.

Det går inte att generalisera. En person med funktionshinder är alltid en individ med sina personliga svårigheter, sin livssituation och till exempel bostadsort. Ett funktionshinder skyddar ju inte heller för andra svåra åkommor, som kan göra det ännu mer knepigt.

Så länge personen är frisk och rörlig är det lätt att förenkla, att ordna in personen man ser i ett fack. Ser man en person med rollator eller rullstol tror man att bilden är klar. Verkligheten kan vara mycket mer komplicerad än man tror.

Media fokuserar på stora problem i samhället, men på individnivå är också handikappfrågor stora problem.

Resor kräver noggrann planering

De första funderingarna för en rörelsehindrad är troligen "är det praktiskt möjligt, kan jag ta mig dit?" Då kommer vi in på trappor, ramper, hissar samt behovet av olika hjälpmedel och eventuellt en assistent.

Visst är trappor behövliga, men för en person med funktionshinder kan de bli oöverkomliga hinder. Att spontant "fara till byss" och vara delaktig i ett normalt socialt umgänge är svårt.

Ramper och dörrar som öppnas automatisk blir lyckligtvis vanligare, men de finns mest vid allmänna och offentliga utrymmen. Vackert så.

Hissar, där de finns, kan betyda mycket för delaktigheten. Men det är ofta tunnsått med hissar.

Längre resor omöjliga

Att kunna ta sig ut i närregionen kan kanske ordnas med lämplig rullstol, elmoped, färdtjänst, en specialutrustad bil eller på annat sätt. En längre resa, till nära släktingar, för att delta i olika slags utfärder och korta rekreationsresor, blir för många omöjligt.

Flygen går, men oftast bara till Vasa, Helsingfors och andra större städer. Tåg kan fungera, men det kan bli invecklat att komma fram till slutdestinationen utan speciallösningar.

Oftast borde man kunna ta buss. Men bussar, också långfärdsbussar, är mycket sällan rustade för rörelsehämmade. Går det inte att åka med ett allmänt fortskaffningsmedel får man stanna hemma. Det är åtskilliga födelsedagar, bröllop och begravningar jag inte kunnat delta i, då det har blivit för komplicerat.

Fysioterapi behövs

Fysioterapi är betydelsefult för att många rörelsehindrades kapacitet inte ska försämras. Ämnet är så omfattande, att jag här måste nöja mig med att understryka dess vikt. Ändå kan jag inte låta bli att nämna de åldersregler, som FPA följer. Då man fyllt 65 stryps möjligheterna både i öppen vård och ifråga om anstaltsrehabilitering.

Oberoende av årsmodell kan man sätta en bil i skick och få den körduglig. Att hålla en över 65-årig mänska i sådant skick att hon ännu kan vara så delaktig som möjligt i livet tycks mindre viktigt.

Den här kolumntexten är bara ett litet skrap på ytan, ett litet axplock ur personen med funktionshinders liv. En hel del sådant som här berörts med bara något ord skulle vara värt sin egen kolumn.

Runa Harju