Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Hatten av för Ghost

Från 2015
Ghost på The Circus i Helsingfors 9.11.2015
Bildtext Ghost i Helsingfors. Foto: Andreas Grabber

The Circus i Helsingfors var slutsålt när svenska spökena Ghost för andra gången spelade i samma lokal.

Själv missade jag den förra spelningen där men jag har sett dem på utomhusscener tre gånger tidigare. Senast ifjol på Sandudds strand på Metallicas Sonisphere-festival där Ghost spelade ett väldigt kort set på ungefär en halv timme.

Ute i solskenet är Ghost dessvärre ganska malplacerade och på en festival är publiken förstås väldigt blandad. På The Circus är det inte oklart vem gänget kommit för att se på när Ghost kliver upp på scenen.

Det är från början ett öronbedövande jubel och bandet spelar tight och bra. Nya skivan Meliora, deras tredje album, är kanske årets hårdrocksalbum. Den mäter sig nästan med debuten Opus Eponymous och är klart bättre än förra plattan Infestissumam som åtminstone för mig var en liten besvikelse.

Bandets visuella image består ju av de anonyma musikerna aka “nameless ghouls” samt vokalisten Papa Emeritus III. På Meliora skall bandets identiska masker föreställa något slags hemlig kult i finare kretsar. Typ som i Eyes wide shut-filmen. Papa Emeritus bär sin sedvanliga påveutstyrsel och dödskallesmink och de inleder med låten Spirit.

Vikten av förnyelse

Ghost är ett band som har koll på varje aspekt av karriären. Från själva musiken som är utstuderad finess till imagen och det att tröjan jag köper är etiskt tillverkad.

Rent visuellt har jag varit rädd för att bandets påve + anonyma munkar-grej i längden kan bli tröttsam. Papa Emeritus III är en fenomenal sångare och det majestätiska mässandet och viftandet med rökelse samt handgesterna han kör med var kul och annorlunda när bandet klev upp ur avgrunden och inledde sin raketkarriär. Men den stilen ställer ju upp vissa hinder i showen och interaktionen med publiken.

Det blir helt enkelt litet stelt och långsamt vilket inte helt matchar de snabbare låtarna.

I mitten av giget sker det jag inte hade väntat mig. För första gången får jag se Papa Emeritus ta av sig kåpan, de svarta handskarna och hatten. Dödskallesminket döljer ju voklistens ansikte och hans nya look påminner om keyboardisten i tyska bandet Powerwolf.

Han är nu ett slags dandy eller hovnarr med vita handskar och halvlångt hår. Den här Papa Emeritus har friare händer att agera som en sedvanlig rockstjärna och snacka med publiken. Må vara att mellansnacket är en smula fånigt, men låt gå.

Publiken köper allt och litet till.

Ghost på The Circus i Helsingfors 9.11.2015
Bildtext Papa Emeritus III avklädd

Meliora (nästan) i sin helhet

Men vi skall vara på det klara med att utan låtarna skulle de aldrig ha kommit någon vart. Ritual, Stand By Him och Elisabeth från debuten är kanonlåtar. Tyvärr spelar de bara Ritual och Con Clavi Con Dio från första skivan, men det är ett nöje att höra så gott som hela Meliora i sin helhet.

Endast avslutningspåret Deus In Absentia skippar de. He Is är en av mina stora favoriter.

From The Pinnacle To The Pit och Mummy Dust sopar också bordet rent.

Konserten inleds bra, tar fart och påvedräkten dumpas lämpligt i mitten men riktigt mot slutet tappar Ghost litet momentum när de gör det besynnerliga beslutet att spela Jigolo Har Megiddo akustiskt och därefter dra den aningen sega och överlånga Ghuleh/Zombie queen.

Jag som väntat på Stand by him får tji, men de har ändå den goda smaken att styra in konsertavslutningen på rätt spår med Roky Erickson-covern If you have ghost.

Kvällen avslutas i sedvanlig stil med Monstrance clock.

Ghost på The Circus i Helsingfors 9.11.2015
Bildtext Ghost i stan

Framtidens arenaband?

I det skedet då Papa Emeritus byter skepnad slår det mig att bandet antagligen kommer att (och bör) utveckla sin image och rota i sina innersta djävulska sinnen för att skapa en ännu större och stoltare show.

Det här är redan ett tecken på vart de kan ta Papa Emeritus och vålnaderna i framtiden.

Nu har de gjort den “tredje svåra skivan” och den är vansinnigt bra och de rider på en succévåg som förhoppningsvis får dem att stiga upp till samma nivå som t.ex. Rammstein. Hoppeligen utan att tappa bort sig på vägen.

Flirtandet med fjantpop när de tolkat Army of lovers och sådant är roligt i små doser, men det egna materialet bär långt och rätt karriärdrag kan göra att just Ghost kan bli det framtidens Arena- och stadionband som det så ofta spekuleras om att inte existerar idag när de gamla legenderna börjar pensionera sig.

Vi får väl se. Hoppeligen kan jag någon dag på Olympiastadions konstgräs skryta med att “jag såg dem på Tuska och The Circus när de ännu var bra”.

Mer om ämnet på Yle Arenan