Hey Hey, My My gjorde Neil Young till grungens gudfader

Vissa rocklåtar är mer ikoniska än andra. Hey Hey, My My är en av de mest omtalade.

Sommaren 1979 gav den kanadensiske rockaren Neil Young och hans hovband Crazy Horse ut ett av deras mest hyllade album – Rust Never Sleeps. Den börjar och slutar med två olika versioner av låten: My My, Hey Hey (Out of the Blue) och Hey Hey, My My (Into the Black).

Skivan är mestadels inspelad live under höstturnén i USA 1978, men med en hel del pålägg (s.k. overdubs) gjorda efteråt i studion. Ljuden från publiken är långt bortediterade, men hörs ändå i bägge versioner av Hey Hey, My My.

Rust Never Sleeps blev just den vitamininjektion Neil Youngs karriär behövde efter att något ha stagnerat under mitten av 1970-talet. Det nya punkgenerationen såg Neil Youngs "gamla" rockgeneration som passé och han var själv orolig för att de kunde ha rätt. Att han inte längre var relevant.

Det var ur den oron som Hey Hey, My My föddes.

Uppskattade attityden hos punken

Punkarna må ha ansett Neil Young vara smått förlegad, men det hindrade inte honom från att uppskatta attityden och värderingarna hos punken.

Han satte samman sin oro och sin uppskattning i en akustisk låt som blev My My, Hey Hey (Out of the Blue), d.v.s. det som sedermera blev öppningsspåret på Rust Never Sleeps.

I texten tog Neil Young upp bl.a. Elvis Presley som nyligen hade gått bort ("The king is gone but he's not forgotten") och punken som kommit ("This is the story of a Johnny Rotten"). Det vill säga det gamla mötte det nya. Eller varför inte att det gamla ersattes av det nya.

Det var under 1978-turnén med Crazy Horse som låten sedan även gjordes i ett rockigare arrangemang och gavs titeln Hey Hey, My My (Into the Black). Den versionen avslutar skivan Rust Never Sleeps.

Devo hjälpte till

Intressant nog var det elektropunkbandet Devo som kanske omedvetet hjälpte till att göra låten tuffare. Och ge namn åt albumet.

Neil Young hade upptäckt Devo och gillade dem så pass mycket att han bad dem vara med i sin komedifilm Human Highway. Den började filmas 1978, men gavs ut först fyra år senare.

I filmen kan man se Neil Young lira en ca 10 minuter lång version av Hey Hey, My My tillsammans med Devo. Sångaren Mark Mothersbaugh (som figuren Booji Boy) ändrade litet i texten så att Johnny Rotten döptes om till Johnny Spud.

I samband med inspelningarna sade Mark Mothersbaugh även "rust never sleeps" vilket Neil Young gillade så pass mycket att han tog det till skivans titel.

Neil Young visade filmsnutten med Devo för Crazy Horse och enligt bandets gitarrist Frank Sampedro var det som en följd av det som även de sedan började dra låten i en tyngre tappning.

Neil Youngs rivigt skitiga gitarrsound i den rockigare versionen influerade sedermera band som Sonic Youth, Dinosaur Jr., The Meat Puppets och Pixies. Alltså band som i sin tur skulle inspirera grunge-musiken med Kurt Cobain och Nirvana i spetsen.

Tack till grungen

Om punken inspirerade Neil Young att göra Hey Hey, My My och Rust Never Sleeps, så kunde Young tacka grungen för att hans karriär fick ett nytt uppsving under 1990-talets början.

Nirvanas legendariska skiva Nevermind (den med grungeklassikern Smells Like Teen Spirit) kom år 1991. I diverse intervjuer tackade Kurt Cobain Neil Young för inspiration och Young i sin tur sade hur mycket han gillade Nirvana.

Men så kom det grungemässigt ödesdigra året 1994 då hela grungens förgrundsfigur Kurt Cobain sköt sig själv. I sitt självmordsbrev citerade han Neil Young och låten Hey Hey, My My: "It's better to burn out than to fade away".

Det var då som Neil Youngs roll som grungens gudfader definitivt befästes – även om det skedde på ett sätt som skakade honom djupt och som han inte hade önskat sig.

Neil Young dedikerade sedan sin skiva Sleeps with Angels (1994) till Kurt Cobains minne och när han framförde Hey Hey, My My live sjöng han ofta frasen "once you're gone you can't come back" med eftertryck.

"It's better to burn out than to fade away" har blivit den mest kända frasen i låten, men egentligen sägs den i sin helhet endast i den akustiska versionen My My, Hey Hey (Out of the Blue).

Uttrycket att det är bättre att brinna ut än att tyna bort tog Neil Young av sin kompis musikern Jeff Blackburn. År 1977 hade de det kortlivade bandet The Ducks tillsammans och det var under de tiderna som fröet till Hey Hey, My My började gro. Jeff Blackburn anges också som medskribent till låten.

John Lennon opponerade sig

Men alla uppskattade inte uttrycket "it's better to burn out than to fade away". John Lennon opponerade sig starkt mot det och menade att det var mycket bättre att sakta tyna bort än att snabbt brinna ut.

Lennon förstod inte alls dyrkandet av döda musiker och kändisar som Sid Vicious, Jim Morrison och James Dean. Lennon menade att han hellre dyrkade dem som överlevde – t.ex. Gloria Swanson och Greta Garbo.

Det är förstås lätt att se en viss ödets ironi i detta med tanke på hur dyrkad John Lennon blev efter sin död.

Neil Young en överlevare

Neil Young själv är förstås en överlevare. Liksom hans karriär som emellanåt nästan tynat bort för att litet senare komma tillbaka med het låga.

Och när den dagen kommer då Neil Youngs flamma slutligen slocknar kan vi vara säkra på att bra många nekrologer världen över kommer att citera öppningsraden i låten: "Hey hey, my my / Rock and roll can never die".