"Sjukvården ingen anarkistisk marknad"

Enligt professorn i produktionsekonomi Paul Lillrank är den ökade valfriheten inom vården ett steg i rätt riktning. Det är ändå viktigt att man sätter upp tydliga kriterier för de privata aktörerna, påminner Lillrank.

- Valfriheten är den centrala frågan i vårdreformen. I Europa är valfriheten inom vården standard, det finns ett uppdämt behov av innovationer inom vården, nu när valfriheten kommer kan patienten med sina val styra vartåt tekniken börjar gå. Det är en fördel jämför med att tjänstemännen eller politikerna bestämmer.

Valfriheten inom vården väcker starka passioner i den offentliga debatten. Men vad betyder begreppet konkret?

- I första hand betyder det att man får välja vilken vårdcentral man går till, eller vilken läkare man anlitar. Främst handlar om primärvården: enkla, vardagliga problem och möjligheten att välja var det är enklast och snabbast att få sin vård.

Lärdomar från Sverige

I Sverige har valfrihet inom vården gällt sedan år 2010. Vissa ser Sverige som ett föredöme, medan andra tycker att de svenska erarenheterna snarare fungerar som ett varnande exempel. Enligt Paul Lillrank är det få svenskar som skulle byta tillbaka till den gamla modellen:

- När man blir van vid att välja vill man hålla fast vid det. Samma kommer att hända i Finland. Samtidigt kräver valfriheten en hel del styrning, till exempel beträffande prisnivåerna. Ska man anmäla sig hos en läkare? Hur ofta får man byta läkare? Hur sätter man prisnivåerna inom olika områden?

Hela processen har varit en bedrövlig exercis i politiskt och administrativt köpslående.

Samtidigt finns det de som argumenterar att vården i Sverige inte blivit bättre i och med det fria vårdvalet, men nog dyrare. Vad säger du om det?

- Vården har blivit dyrare överallt, priserna stiger med 2-3 procent per år. Det är en öppen fråga hur mycket att kostnadsökning som beror på vårdvalet. Så någon katastrofal kostnadsökning handlar det inte om. Och om en del av kostnaderna går till ökad tillgänglighet, att primärvården kostar mer för att att lätta på trycket inom specialsjukvården så är det enbart positivt.

Om vi Finland tar efter den svenska modellen, vad ska vi tänka på då?

- Valfriheten måste styras. Sjukvården är ingen anarkistisk marknad där vem som helst får göra vad de vill. Så länge vi har ett offentligt finansierat system måste finansiärerna, alltså de myndigheter som bestämmer om priset och kvaliteten , ha koll på läget. Man måste följa med hur patientströmmarna rör sig och justera vid behov så det blir bra.

Bedrövlig politisk exercis

I Finland ledde diskussionen om vårdreformen till att regeringen närapå föll. Det krävdes flera dagar av intensiva förhandlingar för att få till stånd en kompromiss. Paul Lillrank är nöjd med att man kommit vidare med processen, samtidigt som han inte har mycket till övers för den politiska processen:

- Hela processen har varit en bedrövlig exercis i politiskt och administrativt köpslående. Allt har handlat om vem som får bestämma över pengarna och hur den regionala strukturen ska se ut. Jag vet inte om resultatet med vårdområdena är det bästa, men vilken som helst lösning är bättre än den röra vi haft hittills. Nu har vi äntligen ett beslut och nu kan vårdgivarna och innovatörerna börja engagera sig och fundera på nya lösningar.

Nu vilar kompromissen på två ben. Samlingspartiet får igenom valfriheten och Centern får vårdområden med regionalförvaltning. En hurdan kompromiss är det här?

- Det är som kohandel. Båda får igenom vad de vill. Jag tror inte Centern haft någon stark åsikt om valfriheten, kanske snarast lindrigt positiv. Någon typ av regional struktur behöver vi hur som helst, det är inte grundfrågan. Grundfrågan är hur själva vården, patientströmmarna, tillgängligheten och tekniken ska utvecklas. Måste man alltid besöka en läkare, eller kan ärendet skötas via nätet? Det är viktigare frågor.

Kompromissen kring vårdreformen fattades efter många dagars upprivande förhandlingar mellan politiker. Men hur är det med experterna? Har de hörts tillräckligt i processen?

- Nej, det har man inte gjort. Men så är inte expertopinionen inte heller enig, så alla kan plocka fram de experter de helst vill lyssna på. Politikernas uppgift är att bestämma de stora linjerna och att ge systemet får yttre gränser, expertisen kommer fram i deltaljfrågorna när man börjar svarva ihop vårdkedjor.

Många öppna frågor

Trots kompromissen kring vårdreformen är många centrala frågor fortfarande öppna. Det är till exempel inte klart varifrån vårdområdenas finansiering ska komma. Enligt Paul Lillrank är finanseringen ändå inte den mest centrala frågan i reformen:

- Alla pengarna kommer från skattebetalarna ändå, vilken väg de tar är kanske inte huvudfrågan. Viktigare är att fundera på hur prissättningen sker. Det måste finnas någon typ av prislistor på hur mycket pengar en patient kan ta med sig till en privatläkare. En annan fråga handlar om vilka som tillåts erbjuda tjänster. Då måste man bestämma om kvalitetsnivåer, behörighetsnivåer och ha någon sorts kvalitetskontroll över producenterna. Vem ska göra vad och med vilka kriterier. Det här är en väsentlig fråga som måste lösas snabbt.

Kritiken mot vinster inom vården bygger på antagandet att produktiviteten inom vården är statisk.

Hur ska man sporra privata bolag att spara samhällets resurser? Hos privata aktörer finns ju ett incitament att erbjuda så mycket vård som möjligt så länge någon betalar.

- Det här är ett dilemma. Inom den offentliga sektorn har man ett incitament att snarare göra för lite än för mycket, och inom den privata sidan finns det den motsatta fällan om finansieringen följer patienten. Det handlar om prissättning. Prissätter man per besök, eller kan man utveckla en modell där prissättningen sker enligt utfallet, så att vårdgivaren får betalt efter att patienten fått vård och blivit frisk? En viss spärr måste det finnas.

Vinster inom vården delar på åsikterna. Är det bort från den offentliga sektorn att bolag gör stora vinster på att erbjuda tjänster?

- Kritiken mot vinster inom vården bygger på antagandet att produktiviteten inom vården är statisk. Men det stämmer inte i praktiken. På den offentliga sidan handlar den moraliska frågan om hur man utnyttjar kapaciteten. Inom många vårdcentraler går endast hälften av arbetstiden till patientarbete. Hur ska den andra halvan förklaras? Vad vinsterna beträffar så borde det endast vara möjligt att göra vinst genom att gör saker bättre. Det är här innovationspotentialen kommer in, nya tekniker, bättre processer och smidigare hantering. De privata aktörerna gör sin vinst genom att vara mer produktiva och genom att erbjuda patienten bättre service.

Vårdreformen hänger ihop med stora politiska och ekonomiska intressen. Hur är det med kundperspektivet? Har det gått förlorat?

- Nej, det har man inte haft. Men i och med det fria vårdvalet har diskussionen kommit in på frågan vart en sjuk människa ska gå. Får patienten välja själv, eller är det någon annan som bestämmer? Att välja vårdinrättning och läkare är ändå bara det största steget. Frågan om vilka åtgärder som ska göras är en betydligt större fråga. Den här frågan ställs vi inför när det första steget är taget.

Är fritt vårdval ett steg i rätt riktning? I kvällens Obs debatt deltar riksdagsledamöterna Anna-Maja Henriksson (SFP) och Annika Lapintie (VF), vd:n för privatsjukhuset Docrates Siv Schalin och professor Pekka Puska från THL.