Hoppa till huvudinnehåll

Familjeproblem och viktproblem

Hejhej! Jag är en tjej på 12 år. Det är så att det hände en massa grejer hemma hos min mamma förut så nu måste jag bo hos pappa för socialen och polisen. Men jag vill så gärna flytta tillbaka till mamma, för jag vill inte vara kvar här. Det enda jag gör är att sitta vid datorn hela dagarna. Jag vill inte vara med pappa för jag tycker att allt är hans fel från början. Det var ju han som sökte hjälp hos bup och det var han som berättade för bup vad som hänt hemma hos mamma. Pappa kommer in varje kväll och pratar om att han älskar mig och att han litar på mig om allt som har hänt, men jag vill inte höra mera för det tar kål på mig helt enkelt. Jag har jättemycket skuldkänslor för hur det är hemma hos mamma, för nu kanske mamma inte ens får träffa sina egna barn, och jag är rädd att dom är jättearga på mig och allt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag är 1.65 lång och väger ungefär 63 kg. Är jag överviktig? Jag står ofta framför spegeln och gråter för att jag känner mig så tjock. När jag var liten var jag alltid "hon den stora". Alla barnen hade typ sina lår innanför stolsitsen medan mina lår stack utanför, och alla brukade skratta åt det. Men är jag normal som väger så mycket eller är jag överviktig? Jag skulle gärna vilja veta hur jag kollar mitt bmi och sånt?

Jan-Erik Nyberg, familje- och sexualrådgivare, svarar:

Du trivdes hos din mamma och du längtar efter att få se henne nu när du måste bo hos pappa som du skriver. Du berättar också att det hände saker hos henne som blev orsaken till att du måste flytta. Så det var inte egentligen pappas beslut utan det är ett beslut som du förstår att var det förnuftigaste. Du tycker om din mamma och förstår samtidigt att du inte kunde bo kvar. Ibland är livet såhär motstridit. Det var din pappa som tog tag i saken men det var inte hans beslut sist och slutligen, det beslutet gjorde socialen. Ibland är livet verkligt krångligt så det är inte undran på att du inte trivs riktigt just nu. du skriver att du är arg på din pappa för det här och jag tror att du behöver någon att vara arg på för det som har hänt och då är det naturligt att vi blir arga på våra föräldrar. Kanske mest arg på den vi har mest närmast just nu som vi kan känna trygghet hos. Jag tror också att din pappa är lessen och besviken för att det måste gå såhär för er familj. Men han såg att det inte var bra för dig att bo hos din mamma och han visste samtidigt att du ville bo hos henne. Om han inte hade samarbetat med socialen som han tydligen gjorde så kanske du skulle ha varit tvungen att flytta till helt främmande människor. För att bo kvar hos mamma var inte möjligt för dig. Nu tycker du synd om din mamma som är helt ensam, så känner vi för våra föräldrar för att vi vill ta hand om dem och vill dem väl. Men det är bra att komma ihåg att det är hon som är vuxen och det är du som är barnet eller ungdomen. Du behöver inte ta hand om henne men du kanske kunde behöva ha kontakt med henne. Det där med vikten sen så tycker jag att du bra skulle kunna diskutera med skolhälsovården eller någon på HVC.

Läs också