Hoppa till huvudinnehåll

Tjärbränning

Tjärbränning i Puro år 2006
Tjärbränning i Puro år 2006 Bild: Yle / Strömsö tjära,tjärbränning,Purmo,2006,Strömsö,tjärdal,Kolmila
Ritning av tjärkullen i genomskärning

”Det som inte tjära, brännvin och bastu biter på leder till döden.” Så sa man förr i tiden. Idag kanske det inte är lika illa men faktum kvarstår att tjära är användbart till mycket; impregnering, rostskydd och också i läkemedel.

Sand och mylla packas på
I Purmo ligger tjärdalarna tätt. Med bara några tiotals meters mellanrum hittar man fem stycken efter varandra i Lillby. I en av dem bränner man tjära i år. Det gör man numera för att hålla traditionen vid liv men på segelfartygens tid var tjäran Finlands viktigaste exportvara – Finlands svarta guld.
Att göra en tjärdal är inget man gör hux flux. Det är en process som tar fyra år. Tre år i rad ska stammen barkas så att en barkremsa lämnas kvar på norrsidan. Då man barkar stammen producerar trädet mera kåda och det är kådan som blir tjära då man bränner den sakta i en tjärdal.

Tjärbränningen lockar mycket publik nuförtiden
Det fjärde året klyvs stammarna och radas i tjärdalen. Spånorna täcks med mossa och sand för att det inte ska brinna för fort. Dalen ska helst brinna i 250 grader för att maximal mängd tjära ska utvinnas.
Går man till historiska skrifter har det hänt att tjärdalar har brunnit upp då någon daldräng har somnat på sin post. Det kunde få katastrofala följder eftersom tjäran kunde vara betalningen för skulder som man dragit på sig då man skaffat förnödenheter i stan under flera år.
Vartefter skogen tog slut drog man sig längre bort från hemgården och därav har många ortsnamn uppstått, tex. Vistbacka = en backe där man vistas för att hugga skog och göra en tjärdal.
I Purmo tändes dalen en onsdag och på lördag tappades den första tjäran på burk. Tack vare den torra och varma sommaren lyckades tjärdalen väl och dalkarlarna fick över tusen liter tjära.

Och det svarta guldet flödar
(Expert: Elisabeth Morney)