Hoppa till huvudinnehåll

De homosexuella inför strafflagen

Hur såg man på homosexualitet i 1980-talets Finland? Varför fick inte homosexuella tala om sin sexualitet? Och vad betyder att uppmana till homosexualitet i praktiken?

Jurist Ulf Månsson berättar att homosexualitet var kriminellt ända till 1971. Då förbudsparagrafen upphävdes lämnades vissa reliker i strafflagen.

Det så kallade uppmaningsförbudet är en sådan relik. Enligt det får man inte offentligt uppmana till vänskap, omsorg, ömhet och kärlek mellan två män eller två kvinnor.

Veckans Puls intervjuar deltagare på konferensen International gay association (ILGA) i Helsingfors sommaren 1984.

I vissa länder kan man få stränga straff för homosexualitet. Också vardagsdiskriminering kan plåga människor. Och det kan vara ännu svårare att vara en lesbisk kvinna.

Det är inte bättre i Finland. De homosexuella diskrimineras också här.

Uppmaningsförbudet innebär att man inte öppet kan tala om homosexualitet i radio eller TV.

Förbudet bygger på en teori att homosexualitet smittar och sprids vidare, och att man kan bli förförd till homosexualitet. Samhället stämplar, diskriminerar och de homosexuella tar till sig skammen och censuren.

Då en en konferens för lesbiska och homosexuella (ILGA) kom till Helsingfors 1996 tog ingen officiellt emot dem

Strafflagen ändrades först 1998.

Jeppe Hansen talar om att han nu kan fara runt till skolor och berätta om homosexualitet. Förut skulle det ha ansetts vara en kriminell handling.

Också åldern, vid vilken man får ha homosexuellt umgänge sänktes till 16 år, samma som för heterosexuella. Jorma Hentilä från Seta är tacksam för förändringen, men mycket finns ännu att göra.

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.