Hoppa till huvudinnehåll

En klichéfabriks bekännelser

Jeanette Öhman
Jeanette Öhman gästbloggare

Jag har gjort slut. Ofta. Man skulle till och med kunna säga att jag dumpat en hel drös med pojkvänner under mina dryga 30 år på den här jorden. Jag har krossat hjärtan, befriat män från pojkvänstjänstgöring och sett till att antalet singlar i världen vuxit. Och jag har aldrig ångrat en skilsmässa.

Det jag däremot har ångrat är hur jag gjort slut med folk. Jag har nämligen varit en mes och en stor klichéfabrik. Jag har yttrat alla de uttjatade och meningslösa klyschorna man inte får använda sig av i känsliga stunder. Ni vet: Det är inte du, det är jag, vi vill olika saker, det känns som om vi vuxit ifrån varandra och såklart pressat fram klassikern vi kan väl ändå vara vänner. En gång slutade jag bara att svara i telefon och öppnade inte dörren då den desperata karlstackarn dök upp och ringde på. Till saken hör att jag den kvällen hade fest och tvingade alla gäster att sitta knäpptysta i 20 minuter tills snubben slutade banka på dörren. (Det KUNDE ha varit Jehovas Vittnen, motiverade jag förgäves manövern med efteråt). En annan gång försökte jag vara så otrevlig att killen själv skulle fatta att göra slut. Det funkade inte och jag gjorde våra bådas liv lite svårare under några veckor. Jag har sannerligen varit ett svin.

Men eftersom världsalltet stundvis är rättvist har jag naturligtvis också blivit dumpad. Jag har fått höra att det just nu är en dålig tid för ett förhållande, att vi kanske borde ta en liten Time Out och att han känner sig ambivalent angående mig (vid den här tidpunkten i mitt obildade liv var jag tvungen att slå upp ordet ambivalent). Jag har legat hemma och gråtit, hatat alla som lever i lyckliga parförhållanden och varit säker på att jag kommer att dö ensam med 27 katter som delvis hunnit äta upp mitt ansikte då brandkåren sparkar in dörren efter att grannarna klagat på underlig lukt i trappuppgången.

Det är alltid obehagligt att bli dumpad, men för att det ska vara lättare att gå vidare i livet önskar jag att killarna som tillfälligt smulade sönder mitt hjärta skulle ha varit ärliga och sagt: Peppe, jag älskar dig inte längre (hur det nu sen är möjligt), det är slut och framförallt att jag själv kört med samma gentlemannastil och konstaterat: Dude, jag är inte kär i dig och därför kan vi inte vara ihop. Det är visserligen brutalt, men också sanningsenligt och gör det lättare för den drabbade parten att gå vidare. Först på gamla dar har jag insett att man är ett större svin om man försöker vara snäll och sprider lite hopp om en återförening än om man är ärlig. Så mina damer och herrar, dudes och dudettes säg som det är trots att det är svårt. Klipp av banden. Gör en clean break. Säg att det är slut för att du inte är kär längre.

Det finns visserligen ett tredje alternativ, man kan hitta en typ man vill leva med resten av livet och istället för att göra slut gifta sig. Det är visserligen lite old school, men varför inte? Det sägs ju att man ska testa på att förutom folkdans.

Kommentarer

Nyligen publicerat - X3M