Hoppa till huvudinnehåll

Höst

Höst
Det är en årstid då man ibland tvivlar på sin syn. En årstid vi kallar höst och som ger dis, förgänglighet och återvinning. Naturen vilar, naturen sover middag, tar en powernap, laddar batterierna…


Den sköter sig exemplariskt, anpassar sig till klimat, ljus och årstidsväxlingar. Konturen kan uppfattas som oskarp. Natur i vila ger ingen skärpa. Natur på lågvarv ger en doft av ved och jord. En föreställning som kallas nedbrytning och kretsloppet är ständigt närvarande.


Hösten är en tid med svampar. Det är nåt otryggt med svampar. Nåt skogstokigt hyss, och bakom sitter ett skogsrå och skrattar.


Hösten är en tid då skapelsen muttrar i en rykande kompost. Då löven doftar förgänglighet och av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.


En tid då man förnimmer döden i en hög ruttnande äpplen, och själen gungar till.


Allt levande bryts ned. Nedbrytningen pågår ständigt och det i levande livet. Det är en sån förunderligt trevlig doft i förmultning. En tät kryddig doft.


Hösten är tragiskt nog ofta rätt deprimerande, och man går där bland resterna av den blomstertid och kanske , men bara kanske, kraxar en kråka. Mer blir det inte, mer kan det inte bli i en tid då skapelsen är på semester och med på resan är både stare och lärka.


Hösten är en tid då skapelsen mest klär sig i nedbrytning. En natt med minusgrader blir ett lyft i det annars rätt grå och disiga. Landskapen klär sig i frost och naturen fylls av konturer, av ett lätt ljus, av något knastrigt, sockerlikt, en i det närmaste sagolik klänning av snökristaller och ett fruset grönt.


Hösten är en lågmäld kärleksförklaring till tingens vanlighet. En natur i vila är mer en vardagens smekning på lårets insida än en het passion. Hösten är ingen kroppsnära kontakt med en varm sjöbris, utan ett rätt kyligt och återkommande möte med dis, förgänglighet och återvinning.

Text: Tina-Marie Qwiberg
Foto: Mikael Qwiberg

Trädgård

Nyligen publicerat - Trädgård