Hoppa till huvudinnehåll

Alla mina räddare i nöden

Jag är hopplös när det kommer till att vara kär. Kär är kanske lite att ta i, men åtminstone förtjust. Jag tror att jag behöver nån att tänka på, fantisera om och stressa över. För tyvärr blir det sällan mer konkret än så. Första gången jag var kär tror jag att jag var runt tre år gammal. Han hette Fredrik, var många år äldre och brukade typ hjälpa mig gå på toa. Med andra ord tror jag inte att känslan var ömsesidig. Och med några få undantag har mitt kärleksliv fortsatt lika ensidigt tills idag.

Men ta det lugnt, den här bloggen ska inte fortsätta med att handla om alla de onda män som inte insett att de är satta på den här jorden för att älska mig. Istället kommer jag att berätta om alla de underbara saker mina vänner gjort, när jag ännu en gång gått ner i träsket.
Förstås finns det många fall då jag förälskat mig i män som helt enkelt varit dumma. Och nu menar jag inte, åtminstone i första hand, korkade. Hur är det möjligt att Carina inte slutade svara i telefonen när jag ringde tre på natten och storbölade för att han hade ”slocknat” och inte släppte in mig? Istället tröstade hon, hittade på tusen orsaker vad som kunde ha hänt (”det enda vettiga svaret är att han är död”) och bad mig ta en taxi hem till henne så att hon kunde paja mig på huvudet tills jag somnade.
Så finns ju de otaliga fall när jag dessutom gick tillbaka till de här idioterna, trots att de redan en gång hade lyckats få mig att känna mig som en tillplattad snigel. Marianne nickade snällt när jag för femte gången sa ”Men jag tror HELT PÅRIKTIGT att han har ändrat sig, han lovade ju igår kl 3 på natten på Lostaren att vi ska försöka på allvar”. Och så fick jag följa med henne och Anders till sommarstugan när jag var tvungen att evakuera. De tog mig på sommardans i skärgården och på kvällen berättade Anders hela The Smiths historia för att jag skulle få annat att tänka på.
Och så det senaste. För några dagar sedan var jag tvungen att berätta något spännande, hemskt, pinsamt och nästan skamfyllt åt Mimmi. Hon kunde ha blivit arg, besviken eller till och med äcklad av det jag sa. Istället la hon sig i en blomrabatt och skrek av glädje och uppspelthet. När hon hade samlat sig lite sa hon ”Nu måste du berätta allt!” Jag kan bara hoppas att jag är lika bra vän som alla de här och många många fler.

Kommentarer

Nyligen publicerat - X3M