Hoppa till huvudinnehåll

En dag tar det onda slut

Bild: YLE martina grönlund

Häromdagen slog det mig att det faktiskt snart är tre år sedan. Tre år sedan katastrofernas katastrof, armageddon, dagen för världens slut. Tre år sedan mitt liv så som jag hade byggt upp det, rasade ihop som ett korthus.

Vi hade varit tillsammans i fem år, jag och min pojkvän. Tillsammans hade vi tagit oss genom gymnasiet, klarat studenten, börjat studera, satt ett bröllopsdatum och planerat vårt liv tillsammans som komma skulle. Allt var i alla fall utifrån sett, helt perfekt och den ljusnande framtid var vår.

Så en natt efter ännu ett världskrig i hans lägenhet där det hade skrikits, kastats saker och elakheter hade haglat som aldrig förr så insåg jag det. Det hemska som jag blundat för redan i en evighet – det kommer inte att funka. Det blir aldrig bättre, antingen gör vi slut nu eller så dör vi på kuppen för det här, det är inget liv och det är inget förhållande - det är en ruin.

Så fort det blev morgon samlade jag ihop mina saker och åkte därifrån. När jag gick mot tåget släpandes på en väska som vägde två ton och funderingar som var ännu tyngre ville jag varenda meter bara vända om, springa tillbaka och övertyga honom om att det var ett misstag, det blir bra igen, vi glömmer det här nu och vi ska aaaaldrig bråka igen. Men äntligen hade jag förstått att det här var enda sättet framåt och jag fortsatte gå.

Månaderna som följde var en enda dimma. Hur mina vänner stod ut med mig har jag än i denna dag svårt att förstå. Jag som alltid varit en person med många historier att berätta hakade plötsligt upp mig på en enda.

Det fanns morgnar man vaknade och var säker på att man inte klarar en dag till, plötsliga gråtattacker som kunde komma när som helst och var som helst och det där envisa envisa hjärtat som fortsatte att slå fastän man inte ville.

Tiden fortsatte trots allt att gå. Hur vet jag inte men tur är det, för tiden läker det som tanken inte kan läka. Plötsligt en dag kom jag på mig själv att jag inte hade tänkt på honom på flera veckor.

Till alla med hjärtesorg vill jag bara säga att STÅ UT och keep busy. Det blir bättre fast det kanske just nu inte känns så. Det låter som en kliché men ta en dag i taget och livet återvänder. Gör någonting annat - vad som helst och bara fortsätt leva. Börja någonstans och så kommer resten automatiskt efter.

Såhär tre år efteråt kan jag konstatera att jag äntligen åter igen vet vem JAG är. Det är också skrämmande när man ser tillbaka och märker hur mycket av min existens som kretsade kring honom. Var någonstans var jag? Vad tyckte JAG om att göra?

Korthuset behövde rasa så att man kunde bygga upp det igen – och den här gången har jag byggt i ett stabilare material än kort.

Nyligen publicerat - X3M