Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och kokosbollar

Banskys gatukonst
Banskys gatukonst Bild: Chris P Dunn banksy

”Jobbar ni alltså HELT gratis?” är en fråga som ställs med jämna mellanrum om den verksamhet vi i Skafferiets styrelse dragit igång på Ritz hösten 2008. Svaret är ja.

Om det inte kan räknas som lön att man får dricka limsa och äta kokosbollar tills man börjar svettas havregryn. När det gått upp för den som frågat om den personliga lönsamheten i vår verksamhet, att det inte är ekonomiskt lönsamt för oss överhuvudtaget, är reaktionen oftast den samma. ”Imponerande!”, ”Det där är ju otroligt” osv.

Därför tänkte jag få kokosgrynen i halsen när jag för några veckor sedan arbetade på Ritz under Maria Österåkers bokrelease av boken ‘Ta betalt! -om prissättning i skapande branscher’. Maria höll i samband med sin release en föreläsning där hon presenterade många goda tankar kring hur viktigt det är att vi som jobbar med konst och kultur förstår att värdesätta det vi producerar. Hon menade att det är först när vi själva värdesätter det vi skapar som vi kan sätta rättvisa priser på våra produkter och tjänster, och få andra att värdesätta dem lika högt.

Är det här alltså något vi i talkobyn Ritz missat? Tycker folk egentligen att vi är urbota dumma? De säger egentligen ”Imponerande!”, ”Det där är ju otroligt…dumt”!

För även i skolan har vi ju fått höra att vi måste ta betalt för det arbete vi gör, speciellt av folk som anser att det är någon form av hobbyverksamhet vi idkar när vi sysslar med t.ex. teaterkonst. Om du säljer dina tjänster för billigt så drar du ner priset för hela branschen. Enkel logik. Då hjälper det inte att säga som Emil i Lönneberga sade en gång. ”Det gjorde jag väl av min godhet”.

Men kan det inte vara så? Att vi helt enkelt gör saker av vår godhet. Är det en godtagbar förklaring idag? Eller handlar verkligen allt i slutändan om pengar? Kommer man dragandes med det moraliska pekfingret så får man höra att kulturen ändå lever på fonderna och behöver därför lyxigt nog inte vara lönsam. Att vi lever i någon slags utopi där vi matas med pengar som redan är reserverade för oss. Okej, jag håller med om att utan pengar blir det ingen kultur, men i Vasa blir det heller ingen ishockey utan Vasa Stad.

Frågar du folk i din omgivning finns det de som hävdar att talkoarbete är ett utdött fenomen. Det finns antagligen ännu fler som hävdar att man genom talkoarbete åtminstone inte kan bli ekonomiskt lönsam, eller skapa riktiga arbetsplatser. Musikcafé After Eight i Jakobstad startade som en dröm med talkoarbete. Idag har de ett tiotal anställda, håller i en kulturmontörutbildning, och Jakobstadsborna värdesätter nog sitt After Eight högt.

Men är det här typiskt för kulturbranscherna? Har Maria Österåker rätt ändå? Finns det andra branscher som börjar med talkoanda för att övertyga den stora massan om sin nödvändighet?

Om du wikipediar ordet ‘talko’ står det bland annat ‘Som ersättning för avslutat arbete brukar talkovärden bjuda på någonting gott att äta eller dricka’. På Ritz bjuder vi, utöver koksbollarna, på en kulturupplevelse åt våra talkoarbetare. Det gör vi av vår godhet. Och genom talkoarbetet har vi fått Vasaborna att börja värdesätta att det finns ett kulturhus mitt i centrum som bjuder, förutom på de småningom lätt irriterande kokosbollarna, på de mest oväntade upplevelserna.

För att ge mina tankar en annan dimension;
Stavningskontrollen i programmet jag skrev den här texten med ville genom hela arbetet med texten ändra ordet talkoarbete till tankearbete. ”Frågar du folk i din omgivning finns det de som hävdar att tankearbete är ett utdött fenomen.” När publiken (alltmer sällan) klagar i garderoben på Ritz över att de måste betala hela två eurodaler till vår verksamhet kan jag vara benägen att hålla med om det påståendet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje