Hoppa till huvudinnehåll

Katarina von Numers: Konrad och Kornelia

För två år sedan vann modersmålsläraren Katarina von Numers-Ekman första pris i Solveig von Schoultz-tävlingen för noveller – i dagarna debuterar von Numers-Ekman som författare med barnboken ”Konrad och Kornelia”.

Gunilla Bergströms Alfons Åberg har en och Astrid Lindgrens Bertil har en, en osynlig men ytterst verklig låtsaskompis – för vem skulle inte vilja ha en Mållgan som man kan skylla på när man tappat bort någonting i lekens hetta eller en Nils Karlsson-Pyssling som håller en sällskap när föräldrarna är på jobbet.

En låtsaskompis är en vän i vått och torrt, en vän som aldrig sviker: en kompis som bekräftar barnet och som till skillnad från verkliga kompisar eller antagonister, föräldrar och andra vuxna, förmår SE barnet. En låtsaskompis kan också berättiga en del av barnets mindre överlagda och ibland också våghalsiga handlingar – låtsasvännen är med andra ord en fantasifigur som finns till på barnets villkor, han eller hon finns där för att tillgodose barnets begär och behov.

I Katarina von Numers-Ekmans barnbok ”Konrad och Kornelia” träffar vi Kornelia som bor på Promenadgatan 7 tillsammans med Bengtsson. Bengtsson är en låtsaskompis modell äldre som Kornelia haft sedan hon var en liten flicka, idag är Kornelia vuxen men Bengtsson har inte vikit en tum från hennes sida – under alla år har Bengtsson likt en osynlig livvakt följt Kornelias förehavanden, ibland är Bengtsson stillsamt avvaktande och registrerande, ibland är han uttråkad och räcker ut tungan åt Kornelias pratglada väninnor och när Kornelia går sin dagliga rond som parkeringsvakt ser Bengtsson till att de upprörda bötfällda bilisterna inte kommer åt att kröka ett hårstrå på hennes hjässa.

Och ”om arbetsdagen varit extra tung går de på bio. De har samma filmsmak och älskar doften av popcorn och sammetsbänkar. Men ibland, när det blir romantiskt i filmen, önskar Kornelia att Bengtsson skulle kyssa henne. – Men han är ju tyst och snäll. Och lämnar aldrig smutsiga strumpor på matbordet, tänker hon.”

Att bo för sig själv har förvisso sina fördelar, men Kornelia längtar trots allt efter en hjärtevän, någon att dela den till leda lugna vardagen med – på riktigt. Bengtsson är ju trots allt bara en chimär och oförmögen att fylla ut de svaga konturer illustratören Christel Rönns gett honom.

I huset mitt emot har Konrad flyttat in – Konrad har bott i ett eget hus vid havet tillsammans med hunden Hubbe, men nu då Konrad ramlat omkull och skadat foten är det mer praktiskt för honom att bo i en höghuslägenhet och den ständige ledsagaren Hubbe har släktingar tagit hand om. I stället för att lägga siknät och samla växter till sitt herbarium ligger Konrad vaken om nätterna i sin lägenhet och lyssnar på de förbirasslande spårvagnarna och beställer upp pizza från restaurangen på samma gata.

Slump eller öde, kalla det vad ni vill, men en kväll råkas Kornelia och Konrad på den lokala pizzerian och Kornelia inser att hon har hittat en man som till skillnad från Bengtsson kan fixa en trasig brödrost. Och en sommarkväll kort därefter sitter Kornelia och Konrad på en parkbänk nere i hamnen och vi får se Bengtssons skugga vandra vidare – på bänken intill sitter en annan ensam dam och läser en veckotidning och när hon höjer blicken får hon se Bengtsson komma fram till henne … Separationen mellan Kornelia och Bengtsson förefaller vara rätt så odramatisk och lyckosam för alla parter.

Katarina von Numers-Ekman har skrivit en sympatisk och humoristisk historia om längtan och saknad och ”Konrad och Kornelia” inger hopp och förtröstan om att det aldrig är för sent för en lycklig vuxendom. Texten är illustrerad av Christel Rönns som verkligen förmår gjuta eget liv i bilderna.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje