Hoppa till huvudinnehåll

Endoskopiska undersökningar av matsmältningskanalen

läkare sticker gastroskop mot kvinna
läkare sticker gastroskop mot kvinna Bild: YLE/Jyrki Valkama endoskopi

Endoskopiska (från grekiskans endon= inne och skopein= titta, undersöka) undersökningar av magsäcken och tjocktarmen är viktiga då det gäller att utreda symptom från matsmältningskanalen. Genom att titta in i magsäcken eller tjockarmen kan man hitta förklaringen på t.ex. halsbränna, smärta i buken eller blod i avföringen.

Ordet ”endoscope” myntades år 1853 av den franska läkaren Antoine Jean Desormeaux, som hade tillverkat ett instrument med vilket han kunde titta in i urinröret och urinblåsan.

Gastroskopi | Koloskopi | Sigmoideoskopi | Proktoskopi | Kapselkameraunderökning

En endoskopisk undersökning av magsäcken kallas gastroskopi (gaster = magsäck) och en endoskopisk undersökning av tjocktarmen koloskopi (kolon = tjocktarm). Vid en sigmoideoskopi tittar man bara in i ändtarmen och tjocktarmens nedersta, S-formiga del, sigma.

Bild: YLE/Wikimedia Commons gastroskop
Den första gastroskopin på en levande människa gjordes år 1868 av den tyska kirurgen Adolf Kussmaul. Till försökskanin hade han valt en svärdslukare, som fick svälja ett rakt metallrör, 47 cm långt och med en diameter på 1,3 cm. Ljuskällan sägs ha varit en terpentinlåga, som via en spegel lyste upp mannens inre.

Troligen lyckades doktor Kussmaul inte se mer än en tumnagelstor bit av svärdslukarens magsäck, men ett steg mot dagens undersökningar var i alla fall taget.

Dagens endoskop

Idag används ett böjligt endoskop, som i gastroskopier förs in via munnen och i koloskopier genom ändtarmen. Med hjälp av styrvajrar och små rattar kan läkaren styra gastroskopet eller koloskopet dit han vill.

I nedre ändan av endoskopet finns ett elektroniskt chips, som fungerar som en kamera och förmedlar bilden till en TV-monitor.

Ljuset förs från en stark halogenlampa till undersökningsområdet via en ljuskabel i endoskopet. På så sätt får man ett intensivt, kallt ljus, som inte förorsakar de brännskador som patienter kunde råka ut för ännu på 1950-talet, då magsäckar och tarmar lystes upp av en glödlampa i endoskopets ända.

Både stillbilder och rörliga bilder kan tas under undersökningens gång och bevaras för framtiden.

Genom endoskopet pumpas luft in i magsäcken eller tarmen för utvidga utrymmet och göra det lättare att undersöka. Vid behov kan vatten sprutas in för att skölja rent och blod, slem eller avföringsrester kan sugas bort.

I endoskopet finns kanaler, genom vilka olika specialinstrument kan föras om man behöver ta provbitar, avlägsna polyper eller bränna fast blödande kärl.

Idag behöver man inte vara svärdslukare för att klara av en endoskopisk undersökning av mage eller tarm. För den som trots allt tycker att undersökningen är skrämmande eller smärtsam finns möjligheten till sedering, d.v.s. lugnande medel som gör att man mer eller mindre sover sig genom undersökningen.


Gastroskopi (endoskopi av magsäcken)

Vid en gastroskopi för läkaren ett ca 12 mm tjockt endoskop via munnen ner i magsäcken. Under gastroskopin undersöks både matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen.

Under undersökningsdagen får patienten inte äta förrän gastroskopin är gjord.

Före underökningen bedövas patientens svalg med gel eller spray. Patienten kan också få ett lugnande medel, t.ex. diazepam.

När skopet förs in får patienten ett tandskydd i munnen för att skydda både tänder och instrument. Många patienter får kräkreflexer när gastroskopet förs ner i svalget, vilket kan vara obehagligt men är helt normalt.

Förutom läkaren finns alltid minst en sjukskötare på plats för att hjälpa och lugna patienten.

Under undersökningen ligger patienten på sin vänstra sida på en brits.

I samband med gastroskopin tas alltid små provbitar från olika delar av slemhinnan för mikroskopisk utredning. Provbitarna behövs för att kunna påvisa t.ex. förekomsten av helikobakterier eller celiaki eller då man misstänker elakartade förändringar.

I samband med gastroskopin kan man också göra olika ingrepp, t.ex. avlägsna polyper, ligera åderbråck i matstrupen och limma eller bränna fast blödande magsår eller sår i tolvfingertarmen.

En vanlig gastroskopiundersökning tar inte mer än ca 15 minuter, varpå patienten kan lämna sjukhuset. Om patienten fått svalget bedövat ska han undvika att äta och dricka den närmaste timmen, eftersom bedövningen gör det svårt att svälja.

På många sjukhus finns möjlighet till sedering om patienten har en kraftig kräkreflex eller är rädd för undersökningen. Förutom den läkare som utför själva endoskopin finns då oftast en narkosläkare på plats.

Vid sedering får patienten ett intravenöst dropp med lugnande och smärtlindrande läkemedel med kortvarig verkan, vilket får honom att sova eller nästan sova under gastroskopin. Dosen kan under undersökningen regleras efter behov. När undersökningen är över vaknar patienten pigg och minns nästan ingenting av själva undersökningen.

En sederad patient får oftast stanna på sjukhuset någon timme efter ingreppet och får sedan återvända hem med en följeslagare.

Varför gör man en gastroskopi?

De vanligaste symptomen som föranleder en gastroskopi är:

– smärtor i övre buken eller hjärttrakten, vilka inte beror på hjärtat eller andningsorganen

halsbränna och rapningar

– illamående och kräkningar

– svårigheter att svälja och mättnadskänsla redan efter små måltider

– blodiga uppkastningar

– misstanke om celiaki

Pilen pekar på ett ickeblödande magsår. Runt magsåret svullen och inflammerad slemhinna till följd av magkatarr. Bild: Herman von Numers Bild: Herman von Numers magkatarr
Vad hittar man i gastroskopin?

Vanliga fynd i samband med gastroskopier är:

bråck i mellangärdet och inflammation i matstrupen

magkatarr eller magsår, vilka oftast beror på en överproduktion av saltsyra i magsäcken, en helikobakterieinfektion eller användning av antiinflammatoriska värkmediciner

– elakartade tumörer eller förstadium till dessa

– åderbråck i matstrupen, vilka förorsakats av levercirros

polyper i magsäcken eller tolvfingertarmen (vilka oftast är ofarliga)

Beroende på vad man hittar i magsäcken besluter läkaren om vidare vård.


Koloskopi (endoskopi av tjocktarmen)

Vid en koloskopi för läkaren ett ca 1,5 meter långt endoskop via ändtarmsöppningen in genom tjocktarmen upp till slutet av tunntarmen.

I samband med att patienten blir kallad till undersökningen får han en lista på vissa födoämnen, bl.a. bär som innehåller kärnor, som ska undvikas en vecka före koloskopin. Samtidigt får han direktiv om hur tarmen ska tömmas före undersökningen.

Dagen innan ska patienten undvika fast föda och tömma tarmen med hjälp av en speciell vätskeblandning som dricks i omgångar. Tömningen, inklusive drickandet och toalettbesöken, tar ofta flera timmar i anspråk och kan kännas jobbig. Det är dock viktigt att man försöker genomföra tarmsköljningen så bra som möjligt, eftersom en tom tarm underlättar koloskopin och försäkrar att också små slemhinneförändringar upptäcks.

Under själva undersökningsdagen får patienten bara dricka vatten eller te och kaffe utan mjölk.

På sjukhuset kan patienten vid behov få en lugnande tablett.

Före undersökningen byter patienten om till sjukhuskläder och byxor som är öppna över baken. Under undersökningen ligger han på sin vänstra sida, med benen uppdragna.

Under koloskopin finns förutom läkaren alltid minst en sjukskötare på plats för att hjälpa patienten.

Under koloskopin pumpas luft in i tarmen. Eventuella avföringsrester kan sugas bort genom endoskopet.

Läkaren tittar på tarmens slemhinna och kan vid behov ta provbitar och avlägsna polyper.

Undersökningen kan kännas obehaglig eller smärtsam om patientens tarm är lång och slingrande eller om det finns sammanväxningar i bukhålan. Därför görs koloskopierna numera ofta i sedering, d.v.s. patienten får ett intravenöst dropp med lugnande och smärtstillande medel, som får honom att slumra till eller somna.

Sederingen utförs av en narkosläkare som doserar medlen och övervakar att patienten mår bra. Efteråt vaknar patienten pigg och har nästan inga minnen av själva undersökningen.

En koloskopi tar mellan en halv och en timme, bl.a. beroende på hur väl tarmen är tömd, hur slingrig den är och hur många polyper som tas bort.

Efter undersökningen får patienter som sederats vila under övervakning någon timme innan de får åka hem med en följeslagare. Utan sedering är patienten klar att åka hem genast.

På grund av den inpumpade luften kan man känna sig uppblåst och lida av luftbesvär eller magknip några timmar efter koloskopin.

Varför gör man en koloskopi?

Vanliga symptom som föranleder en koloskopi är:

– smärtor i nedre buken

– långvarig diarré

– förändrade avföringsvanor

blodig avföring

Divertiklar i tjocktarmen. Bild: Herman von Numers Bild: Herman von Numers divertiklar
Vad hittar man vid koloskopin?

Vanliga fynd i samband med koloskopier är:

divertiklar (små fickor i tjocktarmens vägg)

polyper (som ofta är godartade när de är små men kan bli elakartade om de får växa sig stora)

– inflammatoriska förändringar i tarmens slemhinna (sårig tjocktarmsinflammation eller Crohns sjukdom)

– elakartade tumörer

Beroende på vad som hittas under koloskopin besluter läkaren om eventuell vidare vård.


Sigmoideoskopi

I vissa fall behöver man inte göra en undersökning av hela tjocktarmen, utan kan nöja sig med en s.k. sigmoideoskopi (sigma = tjocktarmens S-formiga, nedersta del), i vilken man bara tittar på ändtarmen och de nedersta 60 cm av tjocktarmen.

Det finns speciella, korta sigmoideoskop, men ofta väljer man från början ett längre koloskop för att vid behov kunna fortsätta högre upp i tarmen.


Proktoskopi

Om man bara vill undersöka patientens ändtarm (rektum) kan en s.k. proktoskopi göras. Ett proktoskop är ett ca 10 cm långt, styvt plaströr. Proktoskop används t.ex. om man misstänker fissurer (små sprickor), hemorrojder eller tumörer i ändtarmen eller vill åtgärda inre hemorrojder.

En proktoskopi kan utföras i läkarens mottagningsrum och kräver inte en tömning av tarmen.

Om en patient har blod i avföringen borde alltid en koloskopi, eller åtminstone en sigmoideoskopi, utföras. Blödande hemorrojder, som kan hittas vid en proktoskopi utesluter inte att det högre upp finns en blödande tumör.


Kapselkameraundersökning

Med ett gastroskop kommer man ner till den översta delen av tolvfingertarmen (duodenum), d.v.s. tunntarmens första del. Med hjälp av ett koloskop kan hela tjocktarmen och den nedersta delen av ileum (tunntarmens sista del) undersökas.

Om det finns behov av att undersöka den del av tunntarmen som endoskopen inte når kan en kapselkameraundersökning göras. Vid den sväljer patienten en lite kamera som tar bilder under sin väg genom matsmältningssystemet.

Kapselkameraundersökningar används t.ex. om man har hittat blod i patientens avföring, men inte hittat blödningsstället med vare sig koloskop eller gastroskop. Sjukdomar i den delen av tunntarmen är dock väldigt sällsynta.
De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.

Läs också

Webbdoktorn

Nyligen publicerat - Hälsa