Hoppa till huvudinnehåll

Hannele Mikaela Taivassalo: Åh, kom och se här

När Hannele Mikaela Taivassalo för några år sedan belönades med Runebergspriset för sin roman Fem knivar hade Andrej Krapl motiverade juryn sitt val av pristagare med följande rader: ”Taivassalos roman är en ung kvinnas odyssé som glatt vinkar farväl åt såväl kraven på realism som psykologisk trovärdighet, och där verkligheten visar upp sig på en gång absurd och ödesdiger. Det är en historia om att resa bort och återvända, frigöra sig och förändras samt om att acceptera det ologiska i livet och att lära sig treva sig fram i såväl mörker som ljus.”
Det här är en beskrivning som också passar mycket bra in på Hannele Mikaela Taivassalos nya roman, ”Åh, kom och se här”.

Carl Mikael Bellmans epistel nr 81 ”Märk hur vår skugga” är en av de Bellmanepistlar som Hannele Mikaela Taivassalo återkommer till i sin nyutkomna roman Åh, kom och se här: ”Märk hur vår skugga, märk, Mowitz mon frère, inom ett mörker sig sluter, hur guld och purpur i skoveln, den där, byts till grus och klutar” …

I dessa rader sammanfattas en hel del av tematiken i den aktuella romanen: frågor som Taivassalo återkommer till gång på gång är hur nyckfullt och oförutsägbart allt omkring oss är, hur obeständigt och förgängligt.

Lockropet ”Åh, kom och se här” drar in läsaren i en berättelse som från allra första början signalerar ett slut: en kvinna ligger livlös på ett parkettgolv under gnistrande kristaller i ett rum på Kungliga operan, hon har blivit nerslagen och vad som kvarstår är skärvor ”av ett riktigt huvud, skärvor med hår, skärvor med glänsande fukt.” Ur dessa skärvor byggs berättelsen upp och fram träder en historia om en tillbakadragen och ensam kvinna som jobbar på parfymavdelningen på Sverigebåten. Kvinnan bor tillsammans med sin bror Selim och brorsdotter Selina i ett grönt hus i en stad som bär tydliga drag av Helsingfors.

I det gröna huset med tjocka väggar och tunna dörrar bor också en kvinna med rödtonat hår som älskar att driva omkring i trappuppgången och smyglyssna på alla som bor i huset: i lägenhet nummer 13 bor till exempel en sorgsen ensam man som saknar sin döda mor och som tröstar sig med att sjunga ”Somewhere over the rainbow, bluebirds fly” … och på 4:e våningen bor kvinnan som jobbar på Sverigebåten tillsammans med sin bror och barnet Selina. Barnets mor, Lillybeth, har lämnat det gemensamma hemmet i någon form av desperation och oförmåga att kunna ta hand om sig själv, än mindre sitt barn.

Kvinnan med det rödtonade håret är den allvetande berättarrösten i romanen: gång på gång bryter hon förtrollningen och vänder sig direkt till läsaren med sidokommentarer och förtydliganden – eller förvecklingar. Kvinnan bor högst upp i det gröna huset och har god insyn i vad som försiggår bakom de stängda dörrarna – från sjunde våningen vakar hon över en berättelse som drar åt mångahanda håll. Det oundvikliga och oförklarliga har skett men hur ser vägen fram till det oförutsedda slutet ut? Vem var det som följde efter kvinnan från Sverigebåten där i korridorerna på Kungliga operan?

Fram träder en man vid namn Erling Elias Stoltz, även kallad Baronen – en man som inte är av denna världen, snarare en fläkt från fornstora gustavianska dagar. En man som en skugga, en man som en del av ett förflutet landskap. Ombord på Sverigebåten träffas Baronen och kvinnan från parfymavdelningen och en historia som bär på sitt ödesbestämda slut tar sin början.

Åh, kom och se här är en berättelse som utspelar sig på många olika plan samtidigt – den ena händelsen avlöser den andra enligt ”och samtidigt någon annanstans”-metoden och tidsperspektiven skiftar ständigt från nu till då och då till sedan.

Berättelsen konstruerar och dekonstruerar sig själv i ett ständigt pågående flöde. Texten är synnerligen poetisk, rytmisk och medryckande suggestiv, nästan förförisk, men det oaktat känner jag mig lätt plågad: texten gör mig smått klaustrofobisk och jag får lust att riva för att få luft och ljus!
Jag fastnar för en passage i texten som sätter fingret på hur jag känner mig:

”Livet är en snårskog. Texten är ett snår. Man måste ta sig fram varsamt, med noggranna fingrar lossa en mening från en mening, en utväxt från en utväxt. Långsamt rör man sig framåt medan snåret sluter sig tätt där bakom, skjuter på. De är över allt, kvistarna, slyet. Det är arbetsamt, lust och möda, som förälskelse, samlag, trädgårdsarbete. Ett metafysiskt kroppsarbete. Om man rör sig framåt kommer man ut på andra sidan, det är belöningen. Det, och själva handlingen. Inget annat.

Det man bryter eller hugger växer sig än vildare, tätare, ogenomträngligt.

Eller så dör det.”

Kanske det är så att jag hugger alltför vilt omkring mig i berättelsen istället för att bli en trappdväljare, dvs. slå mig ner där i trappuppgången tillsammans med kvinnan med det rödtonade håret och trycka örat tätttätt mot de tunna dörrarna och lyssna in berättelsen som, för att citera Runebergsprisjuryn “glatt vinkar farväl åt såväl kraven på realism som psykologisk trovärdighet, och där verkligheten visar upp sig på en gång absurd och ödesdiger” – en beskrivning som passer mycket bra in också på romanen Åh, kom och se här!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje