Hoppa till huvudinnehåll

Carola Sandbacka: Under kriget

Carola Sandbacka debuterade med romanen Sagan om Sarastros väg år 1978. Efter en lång paus återkom hon 1995 med den historiska berättelsen Ellen Llewellyn, som nominerades för Finlandiapriset och den historien sattes också upp som pjäs på Lilla Teatern i Kristin Olsonis regi. För sex år sedan gav Sandbacka ut romanen Släkt och vänner och i höst utkommer romanen Under kriget som är en fristående fortsättning på Släkt och vänner.

I Släkt och vänner fick vi stifta bekantskap med den driftige Gunnar Bengs som tillsammans med hustrun Sigrid under 1900-talets början flyttade från Österbotten till Tammerfors för att bli industrimagnat. I den nu aktuella romanen, Under kriget, återvänder vi till trakterna kring Tammerfors flera decennier senare: i nutid lever vi 2000-tal och Gunnar och Sigrids barnbarnsbarn Elisa sitter på släktgården Lahdelma och läser gamla brev som hennes farfar Karl Johan och farmor Lillemor skrivit till varandra under vinterkrigets dagar. Brev som handlar om vardagens slit och mödor på hemmafronten och brev som skyler över och undanhåller mångt och mycket av det som sker vid fronten.

Sigrids son Karl Johan blir tidigt inkallad till fronten och hemma på gården får sonhustrun Lillemor efter bästa förmåga ta hand om bebisen Julle – till sin hjälp har hon såväl tjänstepigor som svärmor Sigrid. Den ängsliga och snarstuckna Lillemor har dessvärre uppenbara svårigheter att förstå och att anpassa sig efter den barska och fåordiga Sigrids fasoner och uppfostringsmetoder och rätt så snart överger hon Lahdelma för en efterlängtad fristad i den egna familjens hägn.

I romanens fokus står de två släkterna Bengs och Edelwing som förenats genom gifte mellan Karl Johan Bengs och Lillemor Edelwing och det är i synnerhet släktens starka kvinnor som stiger fram under berättelsens gång: å ena sidan den handfasta och karga gammelfarmor Sigrid Bengs, å andra sidan den hovsamma och driftiga gammelmormor Marietta Edelwing. I mångt och mycket är dessa två kvinnor varandras motsatser och mellan dessa motpoler utvecklas också en spänning som skapar en välbehövlig dynamik i texten.

Berättelsens tidsperspektiv pendlar mellan vinterkrigets dagar 1939-40 och nutid och i nutid står gården Lahdelma under försäljningshot: Elisas fastrar vill nämligen mer än gärna slippa ta hand om renoveringsobjektet till gård, men Elisa kämpar med händer och tänder för att övertyga de skeptiska fastrarna om att hon är kapabel att överta skötseln av fädernesgården. Elisa är en driftig ung tjej med besserwisserattityd och starka åsikter om såväl miljövård och djurskydd och i hennes ögon är fastrarna ena bortskämda och bekväma ynkryggar som saknar känsla och förståelse för tidigare generationers uppoffringar och kamp för framtiden och fosterlandets bästa.

Elisas utfall mot fastrarna blir ett utfall mot hela den s.k. mellangenerationen: ”Ni pratade på om solidaritet med de fattiga och så konsumerade ni mera än nån före er (—) Det var inte alls borgerskapet som var hycklare! Det var ni själva!”

Carola Sandbackas förra roman, Släkt och vänner, gjorde ett starkt och oförglömligt intryck på mig – framför allt för att porträttet av den vilsna österbottniska bondflickan Sigrid som en sparv i den tammerforsiska tranedansen var så mångskiftande och berörande.

Under kriget lyckas inte gripa tag i mig på samma sätt trots att här också finns slitningar av mångahanda slag mellan såväl olika samhällsklasser som olika generationer – berättelsen känns tungrodd och texten kantrar dessvärre också då och då över i en onödig omständlighet och övertydlighet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje