Hoppa till huvudinnehåll

Recension: Cabaret

Det finns gott om musikaler där man tvingas fråga sig om inte tiden egentligen redan gått dem lite förbi men till dem hör inte Cabaret.

I Svenska Teaterns uppsättning, regisserad av Georg Malvius, sveper nämligen det tidiga trettiotalets tidsanda över salongen med klart igenkännbar kyla när konferencieren på Kit-Kat-klubben i Riko Eklundhs gestalt levererar ett av paradnumren, Pengar, eller välkomstnumrets tilltalsord ’främling’ efterhand förvandlas till ett uteslutande hån.

I Cabaret snurrar nöjeslivet i den tyska metropolen sina sista hektiska varv medan stöveltrampen på gatorna utanför tilltar i styrka. Och i Svenska Teaterns uppsättning vaknar Kit-Kat-klubben inledningsvis till liv i väldrillat hedonistisk anda. Solisterna, dansensemblen och orkestern, under ledning av Henrik Wikström, övertygar med besked. De är utmanande självsäkra, fräcka och fräscha. Snabbt och ekonomiskt förankras också själva storyn. Den unge författarplantan Cliff Bradshaw anländer till stan, gör bekantskap med den förrädiskt joviale Ernst, får rum hos Fräulein Schneider och finner sig plötsligt dela logi med Sally Bowles, den unga engelskan som för sin del drömmer om en stor artistkarriär.

Men när vi väl kommit så här långt går luften till stora delar ur uppsättningen. I scenerna förlagda till fröken Schneiders pensionat, det mikrokosmos där samhällsutvecklingen speglas genom de individuella ödena, förvandlas dramat plötsligt till ett lika pappartat bygge som väggarna kring Bradshaws torftigt grå pensionatsrum. Så vad är det som går snett egentligen – förutom det helt uppenbara, d.v.s. att man helt tydligt lagt ned mest möda på uppsättningens showelement och den drabbande effekten i musikalens avgörande vändpunkter?

Jag tror att förklaringen i någon mån ligger i berättelsens art. Som åskådare sitter vi ju alla med facit på hand och när Stadsteatern t.ex. för ett tiotal år sedan satte upp Cabaret var resultatet obönhörligt och stramt som ett antikt drama men dessvärre också fritt från all sensualism och livshunger. I Svenska Teaterns uppsättning landar man i en läsning som också blir märkligt spänningslös men inte för att den är kylig utan framförallt för att den understrukna sympatin för alla dem som på olika sätt får sina liv och livsdrömmar krossade inte stegvis tillåts växa fram. Den utgör det dominerande påbudet från första stund, vilket får förödande konsekvenser för själva dramat. Spänningen finns i motsättningarna på det övergripande planet men inte i karaktärerna själva och deras inbördes relationer. De utgör blott en oskuldsfull provkarta över offer som talar till vår medkänsla utan något större utrymme för det mänskliga i dem, ambivalens, tvivel, komplexitet eller mindre smickrande egennytta.

Resultatet är lite som ett förenklat skoldrama med alla schatteringar utsuddade. Birthe Wingren gör t.ex. en strålande insats som sångare men av de inneboende konflikterna hos den naiva 19-åringen Sally med glödande ambitioner ser vi inte mycket, Fräulein Schneiders val att avstå från sin judiske frukthandlare är tragiskt och odiskutabelt och Anja Bargums överlevare Fräulein Kost spelar nog sannolikt bara schack med matroserna hon hyser på rummet…

Nu ligger det ju i musikalernas natur att tala mer till känslan än intellektet men det är inte riktigt detsamma som att genomgående plåna ut allt som kan tänkas skorra lite. Eller formulerat på ett annat sätt: vad är den medkänsla eller insikt värd som bara tvingas omfatta det oproblematiska, sympatiska eller självklara?

Uppsättningen hade avgjort fungerat bättre om den ibland hade vågat utmana sin publik till en eller annan självständig insikt i stället för att bara styra vår empati med järnhand.

Speciellt som det faktiskt redan finns två roller här som fungerar som ett slags diskreta vägledare och kommentatorer hela vägen, nämligen Riko Eklundhs tysta men allestädes närvarande konferencier och iakttagaren Bradshaw själv i Erik-André Hvidstens gestalt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje