Hoppa till huvudinnehåll

Ny samtida Elfriede Jelinek på tyska Theatertreffen

Det var en lång kväll med Elfriede Jelinek som inledde min Theatertreffen.

Nobelvinnaren österrikiska Jelinek är ju fortsättningsvis stor i Tyskland, spelas flitigt, men att hon inte är lätt heller på hemmaplan visar två exempel från Ruhrområdet i fjol; en blev succé och valdes till Theatertreffen, en blev flopp och lades ner efter tre föreställningar.

I Finland existerar Jelineks dramatik däremot inte alls, antagligen redan för att hon alltid på något plan refererar till tysk/österrikisk samtid/historia. Den referensen är för all del en stark europeisk referens, men intresserar man sej i grund och botten inte för Europa blir Jelinek förstås ointressant.

Ett större problem i Finland är för all del att jag inte tror någon riktigt klarar av hennes textmassor, som dessutom inte alls är skrivna i vår psykologisk-realistiska tradition.

När jag för några år sedan talade med svenska Melanie Mederlind som väl är den svenska regissörer som gjort mest tysk samtidsdrama, så beskrev hon svårigheten med Jelinek inte minst som ett översättningsproblem.

Hon sa ungefär att ”Jelinek är egentligen omöjlig att översätta, och eftersom mycket av hennes dramatik bygger på språket så blir texten lätt ospelbar. Som regissör måste man alltså läsa in sej på temat och på historiska och litterära referenser, för Jelinek använder teaterscenen som ett forum att uttrycka sina tankar på, och om publiken inte känner sej träffad eller involverad så förlorar hennes pjäser politisk kraft. Och sen handlar det mycket om att förmedla den expressivitet som finns i texten…”

Det spännande nu i Berlin är förstås att se hur man i Tyskland tacklar Jelineks textmassor – det återkommer jag till i Kulturtimmen imorgon.

Men som introduktion till det; den idag kölnbaserade superregissören Karin Beiers startpunkt, som hon formulerade kring midnatt efter Jelinek-gästspelet i Berlin.

Den under Theatertreffen aktuella triptyken Das Werk / Im Bus / Ein Sturz erbjöd en lokal startpunkt; Kampen mot planen att riva teaterhuset i Köln och bygga nytt (samtidigt som anslagen skulle skäras ner ordentligt) och tragedin när ett misslyckat tunnelbanebygge fick jorden, Kölns historiska arkiv och en närliggande byggnad att rasa, med två dödsfall som följd.

När Karin Beier och hennes team sökte texter som kunde relatera till det här, hittade man två redan existerande Jelinek-texter.

Dels den åtta år gamla pjäsen Das Werk, om ett massivt österrikiskt kraftverksbygge som inleddes på 20-talet, som naziregimen tog över och använde tvångsarbetskraft för, med många dödsfall som följd. Och dels Im Bus, en kort text om en olycka i samband med ett U-bahnbygge i Munchen. 1994 störtade en lokalbuss ner i ett hål som plötsligt uppstod i samband med bygget, och tre människor dog.

Med de två pjäserna som startpunkt tog man kontakt med Jelinek och frågade om hon kunde tänka sig att skriva ytterligare en kort text kring tragedin i Köln. 5-6 sidor tänkte man sej, 6 veckor senare kom 39 späckade textsidor.

Tema Människan mot Naturen, således. Och även om man strök ned Das Werk med hälften är resultatet en tre och en halv timme lång teaterkväll som innefattar oräkneliga stilistiska grepp - allt från slapstick till en konsertliknande helhet med jättelik manskör, från en ensam man framför röd ridå till jordmassor som rasar från taket och vatten som svämmar över stora delar av scengolvet och får skådespelarna att rutscha omkring.

Karin Beier har minsann lyckats förmedla ”den expressivitet som finns i texten”, för att använda Mederlinds startpunkt.

Mycket spännande att se hur Jelineks tegelstensdramatik totalt fri från psykologiserande och rollfigur i traditionell mening, hur den så ofta kan leda till så visuell teater och sådana fantasiexplosioner.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje