Hoppa till huvudinnehåll

Pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina 1941

Det är en dyster epilog mikrofonen har att ge radiolyssnarna efter den hemska olyckan när pansarfartyget Ilmarinen stötte på en mina och sjönk den 13 september 1941 i Östersjön. Pelle Lindholm intervjuar en stor del av de överlevande från pansarfartyget.

Det är en kall och ruskig höstdag den 15 september 1941, med oväder i luften, som ägnat att skapa just en ram till ett avsked. Den räddade delen av besättningen står i en finsk kuststad. Mannarnas nya utrustning förtar inte den sorg och saknad som står att läsa i deras ansikten. Varken öron eller näthinnor kan förjaga de bilder och de rop på hjälp från kamraterna som blev kvar där.

Kommondor Eero Rahola, som fick uppleva när hans stolta flaggskepp sjönk, talar till minne av de döda och det stolta fartyget Ilmarinen. Kommendör Göransson stiger fram till fronten, han skall ta avsked av sina officerare och sitt manskap. Göranssons läppar rör sig men inte ett ord hörs, han förmår inte tala. Mikrofonen gör bäst i att dra sig tillbaka, säger Pelle Lindholm.

Pelle Lindholm pratar med några av manskapet på Ilmarinen. Undersergeant Wallin från Uleåborg säger att han kände skräck, trots att han visste att man kunde vänta sig minor eller torpeder. Efter några sekunder lutade fartyget åt vänster och han stod mitt inne i elden. Han vet inte hur han kom bort från fartyget, allt var ett kaos, och så hamnade han i vattnet. Skrovet av fartyget höll på att komma på honom. Många olycksbröder blev under, men han tänkte mest på sig själv. Efter räddningen var han så utmattad att han inte kunde göra något. Undersergeanten säger att det första han tänkte efteråt var: Det här är kriget.

Matros Arvid Honkanen från Helsingfors låg och vilade och vaknade till dunsen. Han sprang så fort han kunde och försökte få tag på relingarna. Båten hade redan svängt sig, men han kom upp vid kölsidan och hamnade sedan i vattnet. Han räddades till en överfull flotte

Åbopojken, matros Karl Reinikainen, har haft samma erfarenheter. Han var på utkik och såg bara eld omkring sig. Många hoppade ner, men fann troligen sin grav. Han blev fast med ena foten på däck. Så stjälpte pansarfartyget, två kamrater räddade honom genom att dra upp honom på skrovet

Andra programmet

Matros Karl Grönholm befann sig i det höga artilleritornet när pansarfartyget gick på minan. Sjutton man befann sig i artielleritornet. De försökte komma till livbåten som var fastsurrad. Karl Grönholm drog sig upp mot relingen och tänkte hoppa över bord som alla andra. Men en man hejdade honom och räddade hans liv. Räddningsbåten kom till kölsidan och männen kunde gå ombord. Det är inte många som har sett ett fartyg från den sidan, och det vill man väl inte se heller. Matros Pertti Liukko, från Vasa, men bosatt i Helsingfors, var den sista mannen i skansen på Ilmarinen. Han tänkte på sin flicka i överlevnadsstunden. Kokkolabon Matros Toivo Lager var den sista mannen i maskinrummet. Deras överlevnadsberättelser är likadana.

Men, säger Pelle Lindholm, mannarna vet att de gjort sin plikt i sin kamp mot fienden.

Också kommendörkapten Albert Aulis Willman berättar var han befann sig då explosionen hände och hur han blev räddad. Det var en från befälskapet som ville dela sitt livbälte med kommendörkaptenen. En god handling, medger Pelle Lindholm.

Befälhavaren på Ilmarinen, kommendör Göransson, berättar sedan om orsaken till olyckan, hur det gick till när explosionen inträffade och hur besättningen klarades sig i katastrofen. Så får vi höra de minnesord till Ilmarinens minne av kommendör Göransson.

Text: Ida Fellman

Finland genom historien

Finland i krig

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.

  • Carl Mesterton om serien Samlevnad

    Mesterton gör realistisk serie om vardagliga problem.

    En av regissör och producent Carl Mestertons specialiteter har alltid varit pedagogisk och social tv-teater, så också i serien Samlevnad. Här berättar han om de olika avsnitten som behandlar skilsmässa, alkoholism, svartsjuka och otrohet.

  • Harjunpää och kalla döden

    Små brott med ytterst tragiska följder.

    Äldre konstapel Timo Harjunpää får lösa ett brott som begåtts närmast i misstag. En händelseräcka har börjat med små brott, men får ytterst tragiska följder.

  • Harjunpää och antastaren

    En våldtäktsman rör sig i en av Helsingfors förorter.

    Överkonstapel Harjunpää och hans kollega Onerva Nykänen försöker gripa en våldtäktsman som rör sig i en av Helsingfors förorter.

  • Jakobstad - en stad som andra

    Ywe Jalander vill tränga djupt in i stadens hjärta.

    Ywe Jalander vill inte presentera konventionella siffror och fakta om Jakobstad. Med den här filmen vill han tränga djupt in i stadens hjärta, se klasskillnaderna och ungdomen.

  • Jakobstad 1984

    Unga i Jakobstad lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally.

    Vad gör de unga i Jakobstad? Lyssnar på djävulsmusik och kör gaturally? Följ med till Jeppis 1984.

  • Hundens bästa vän

    En "kusligt gripande dokumentär om hundar och människor".

    En hund är alltid en ärligare och bättre vän än en människa påstår många av de intervjuade i Peter Berndtsons kusligt gripande dokumentär om hundar och människor.

  • Lappvikens sjukhus förenade psykiatri med vacker natur

    Lappvikens sjukhus var Finlands första mentalsjukhus.

    Lappvikens sjukhus byggdes 1841 i Helsingfors som Finlands första mentalsjukhus. Platsen valdes noga och sjukhuset befann sig i ett naturskönt område, men ändå inte isolerat långt borta från staden. I nästan 170 år hann sjukhuset verka för psykisk hälsa innan den sista avdelningen flyttades bort.

  • Somliga stänger vi in

    Vad sker i mentalvården i 70-talets Finland?

    Allt står inte rätt till med mentalvården i 70-talets Finland. Det går att låsa in en patient mot hans eller hennes vilja. Dessutom prioriteras medicinering framför terapi på vårdanstalterna.

  • Roparnäs sjukhus har upplevt många människoliv

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet.

    Roparnäs sjukhus byggdes i slutet på 1920-talet. Men mentalvården har förändrats radikalt under de senaste 25 åren och nu planerar man att stänga sjukhuset. Öppen vård är dock inte alltid den bästa lösningen för mentalpatienter.

  • Kvinnorna på Själö

    Mikaela Weurlander om sorgliga kvinnoöden på Själö.

    "I som här inträden lämnen bakom eder allt hopp". Själö hospital kan ses som en ful fläck i Finlands historia. Mikaela Weurlander låter sorgliga kvinnoöden träda fram i sin dokumentär om Själö.

  • När depressionsvården blev medikaliserad

    Skall man äta antidepressiva läkemedel?

    Depression kallas vår tids folksjukdom och drabbar allt fler av oss. De nya antidepressanterna började komma in på den finländska marknaden på 1990-talet. Depressioner började botas med medicin i stället för terapi. Är medicinerna en räddning, eller en förbannelse?

  • Nog blir det bra – första säsongen med familjen Bergström

    Familjeserien Bergström om socialkatalogen blev en succé.

    I början av 1970-talet fick Carl Mesterton i uppdrag att presentera en nyutkommen socialkatalog för finlandssvenskarna. Han valde att göra det i dramaform och skapade en succé: familjeserien Bergströms.

  • Andra säsongen med familjen Bergström

    Problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

    I den andra säsongen om familjen Bergström planerar familjen att flytta till egnahemshus. Huset byggs, men problemen hopar sig med barnen, ekonomin och arbetet.

  • Klyftan - inbördeskriget ur ett litet barns perspektiv

    Drama på Anna Bondestams roman om inbördeskriget.

    Anna Bondestams roman Klyftan kom ut 1946. Det var en av de första böckerna om inbördeskriget ur ett barns perspektiv, och skildringen känns än idag mycket stark. I filmatiseringen av boken från 1973 möter vi 11-åriga Rut, vars pappa är en av de röda.

Nyligen publicerat - Arkivet