Hoppa till huvudinnehåll

900 dagar av svält i Leningrad

Belägringen av Leningrad räckte närmare 900 dagar (från september 1941 till januari 1944). Under den tiden dog nästan en miljon leningradbor av svält. Det fanns ingen mat, man åt sina keldjur och i värsta fall människor. Författaren Eino Hanski berättar med saklig röst om fruktansvärda grymheter.

Redaktörerna Ann-Marie Franck och Torsten Bergman intervjuar författaren Eino Hanski (1928-2000) om Leningrads belägring. Han berättar grymma detaljer med lugn och saklig röst.

Eino Hanskis far flyttade till Leningrad 1921 för att slippa militärtjänsten i Finland. Eino Hanski föddes 1928.

Tyska trupper nådde fram till Leningrad i mitten av augusti 1941. Leningrad med tre miljoner invånare var nästan helt omringad och ytterst lite förnödenheter nådde fram till den belägrade staden. Följden blev en katastrofal brist på mat och andra livsmedel. Under slutet av hösten och vintern 1941–1942 dog tusentals Leningradbor varje dag av svält och sjukdomar. Officiellt slutade belägringen 27 januari 1944.

Eino Hanski talar om luftangreppen mot livsmedelsförråd och om hur man köade dygnet runt för en bit bröd. Stöld av matkort belades med dödsstraff. När svälten blev för svår åt man hundar och katter, råttorna hade flytt från staden för länge sedan. Eino Hanskis familj åt två katter, men Hanski kunde inte äta av älsklingskatten Pushka. Men en angorakatt de fått av några släktingar åt han av. När han hämtade katten förföljde två män honom för att få stjäla den.

Franck påstår att hon läst om djurskötare som inte ville döda sina djur och att Sovjetunionen fraktade ut maskiner, industri och djuren från zoo. Eino Hanski säger att han inte tror på det. Man hade aldrig trott på en så lång belägring.

Folk åt ju människor också. Eino Hanski berättar att hans gudmor och gudfar åt en självdöd 17-årig flicka. De stekte henne i en månads tid. De bodde hos Eino, men överlevde inte svälten.

Människor blev vansinniga av svälten. Einos kusiners far tog hela familjens brödranson som barnen hade köat efter hela dagen. Sönerna och han själv dog av hunger.

Eino Hanski berättar om sin faders död. Samma dag fadern dog hade de sparat lite bottensats välling åt honom. Fadern orkade inte äta den och Eino ville ha den vällingen. Systern stod i brödkö, modern sade: ät du den. Och det gjorde han på faderns dödsbädd. Mättnad var det enda han kunde tänka på. Fadern dog på kvällen. Hanski blev förlamad av skuld och orkade inte gå på begravningen. Han har hört att marken var så frusen så liket kunde inte täckas med jord, endast snö. Redaktörerna är märkbart chockade. Ann-Marie Franck kan inte ens fråga något.

I Leningrad fanns inga vattenposter. Man använde Nevans vatten eller smält snö. Smutsen var fruktansvärd, snön var fylld av exkrementer och lik. Eino Hanskis familj tvättade sig en enda gång under hela belägringen, ohyran frodades. De som dog var helt lustäckta, som en levande hud på liken.

I april 1942 lämnade Eino och hans familj Leningrad isvägen, den s.k. Livets väg, i lastbilar. Flykten undan svält, krig och förföljelse tog honom via Ukraina, Polen och Finland slutligen till Sverige 1945 i en skraltig fiskebåt.

På andra sidan Ladoga fick Eino den första måltiden han hade fått på månader, makaroner och fläsk. Han minns det så väl, magarna tålde inte det feta och kropparna svällde och alla blev sjuka. Färden tog en månad till Nordkaukasus. Eino var som ett levande lik, men han överlevde. De flesta dog på tågresan. De tänkte slänga ut Eino men hans mor slogs och tog upp en spegel för att visa att han levde. Så kom de till den Nordkaukasiska stäppen.

Ann-Marie Franck undrar hur ett litet barn klarar en sådan situation? Kan man existera efter detta? Eino Hanski hade aldrig sett ett lik, men sen såg han desto flera. Kanske så ung att han inte riktigt fattade. Hanski anser sig inte psykiskt skadad, men ofta känner han sig utanför grupper med andra människor.

Man önskade ofta att bli träffad av en granat, hellre det än svälten. Men folk gör inte självmord när man lider så mycket, påpekar Hanski.

Leningrads belägring

Tyska trupper nådde fram till Leningrad i mitten av augusti 1941.Hitler hade planerat att efter erövringen hålla en stor segerparad i staden varpå Leningrad skulle jämnas med marken och invånarna likvideras eller deporteras. Röda armén lyckades dock hålla staden. I stället inleddes en belägring i början av september 1941.

Leningrad med tre miljoner invånare var nästan helt omringad och ytterst lite förnödenheter nådde fram till den belägrade staden. Följden blev en katastrofal brist på mat och andra livsmedel. Under slutet av hösten och vintern 1941–1942 dog tusentals Leningradbor varje dag av svält och sjukdomar. Röda armén lyckades inte driva bort tyskarna förrän i januari 1944. Officiellt slutade belägringen den 27 januari 1944.

Belägringen varade i ungefär 900 dagar och är den längsta belägring som en storstad blivit utsatt för. Hur många av stadens invånare som omkom vet man inte exakt. Ryska myndigheter uppgav först att 670 000 civila omkommit, men den siffran anses vara för låg. De mest tillförlitliga bedömningarna idag beräknar att cirka en miljon civila dog.

Eino Hanski har skrivit om belägringen och flykten i romantriologin De långa åren.

Text: Ida Fellman

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.

Nyligen publicerat - Arkivet