Hoppa till huvudinnehåll

Om folkmordet i Rwanda

Under 100 dagar våren 1994 mördades 800 000 rwandier av landets befolkning på över 10 miljoner invånare. Kan man skipa rättvisa efter ett folkmord och hur lever man efter att ha bevittnat hemskheterna?

Startskottet till folkmordet i Rwanda gick den 6 april 1994 då ett flygplan med Rwandas president blev nedskjutet. På 100 dagar i april-juni blev 800 000 rwandier mördade. Det var främst hutuer som mördade tutsier.

Tutsier och hutuer

Uppdelningen av tutsier och hutuer är gammal, men de belgiska kolonialherrarna tillämpade raslära och prioriserade tutsierna som var i minoritet. Det första folkmordet på tutsier skedde redan 1959.

Skräck och våld bland flyktingar

Nina Winquist jobbar 1994 som informatör för Röda korset på ett flyktingläger i Zaire. Hon berättar om sina upplevelser i X-tra, nyhetsprogrammet för barn. Hon säger att hon aldrig upplevt så mycket våld och skräck bland flyktingar som efter folkmordet i Rwanda.

Nina Winquist har tidigare jobbat på flyktingläger i Somalia. Där var svälten det största problemet och det är lättare att förklara för sig själv. Men i Rwanda är det människan som är orsaken.

Man kan inte skymta slutet på flyktingtragedin säger Nina Winquist. Massdödandet är förbi, kanske för att det inte finns så många att döda kvar, och nu blir vi kvar med en kall facit över att detta faktiskt hände.

Kan Nina Winquist som informatör hjälpa? Och hur skiljer sig Somalia, Sarajevo och Rwanda från varandra.

I december 1995, ett och halvt år efter folkmordet i Rwanda, vågar inte flyktingar återvända till Rwanda från flyktinglägret i Zaire.

Barnen kan inte veta vad som är sant eller falskt, berättar Nina Winquist som jobbar på lägret. Innocence, som såg sina föräldrar bli ihjälslagna, har dock beslutat att återvända till Rwanda till en kusin som lovat ta emot honom.

Är en försoning i Rwanda möjlig?

Byn Nyakizu är en spegelbild av Rwanda. De flesta livnär sig på jordbruk, här bor offrar och bödlar sida vid sida. Kira Schroeder har gjort ett skakande reportage om Nyakizu 2007. Om folkmordet i Rwanda och om byalagsrättegångarna gacaca.

Gacacarättegångar håller man en gång i veckan i varje by. De som erkänner sin skuld får sitt straff förkortat. Med traditionella metoder skulle det ha tagit 100 år att döma alla. Gacaca är en snabbare metod.

Inyangamugayo är domaren, mer än 300 000 personer fungerar som gacacafunktionärer. Apollon Gatera är ett offer, Francois en bödel. I Nyakizu förenas deras berättelser.

Jean Bosco Mutangana, som är statsåklagare i Rwanda, säger att det inte bara handlar om straff utan om försoning med samhällstjänst. Men i gacaca döms bara de som gjorde det smutsiga jobbet, mördandet. Ledarna ställs inför vanlig domstol, FN tribunal.

Lambert Gashugi var nio år när han såg sin pappa bli mördad, men han säger att han inte anklagar de som gjorde handlingarna utan de s.k. arkitekterna till folkmordet.

Minnena från folkmordet gör sig påminda hela tiden, t.ex. när kvarlevorna efter Apollo Gateras lillasyster hittades då en åker plöjdes.

Är en försoning någonsin möjlig? Människorättsorganisationerna har kritiserat gacacarättegångarna, men FN och EU är försiktigt positiva.

Anna Bäck intervjuar Nina Winquist om dem. Winquist är präglad av sin tid i Rwanda och pessimist till naturen och ser därför gacacarättegångarna som en institutionell försoning, nationell terapi kanske, men också som en offentlig cirkus med inslag av förnedring och skam.

I väst vill man gärna se positivt på rättegångarna, för att att man skäms över att man inte gjorde något under folkmordet, påpekar Winquist. Man säger att nu vädras rwandiernas skam, men det är lika mycket västvärldens skam.

Nina Winqvist skulle också gärna veta hur man t.ex. i Rwandas skolor lär ut historien. Rwanda har en historia av cykliskt mördande. Endast nästa generation kan visa hur det kommer att gå och vad det har betytt för barnen som har bevittnat folkmordet.

När tjugo år har gått sedan folkmordet 2014 funderar Nina Winquist på hur det var att vara där. Hon talar om den förlamande hjälplösheten hon kände medan folkmordet pågick några meter ifrån henne. Evarieste Habiyakare kom till Finland redan 1989. Han talar om försoningsprocessen.

Den rwandiska pastorn Francois Bazaramba i Borgå

Francois Bazaramba, en rwandisk pastor från Nyakizu, häktades för delaktighet i folkmordet i Borgå 2007. Rättens medlemmar, bland dem polis Thomas Elfgren, reste till Rwanda för att höra vittnen 16 år efter folkmordet.

Bazaramba ställdes inför rätta 2010 för delaktighet i folkmordet. Enligt Augustin Banganakwinshi hörde Bazaramba till de värsta bödlarna. Statsåklagare Jean Bosco Mutangana vill att Bazaramba skall överlämnas till Rwanda för att han använde sin religiösa makt för att uppvigla hutuer till att döda tutsier.

I samband med rättegången i Borgå intervjuas Nina Winqvist igen. Hon menar att det är bra att Finland kommer i kontakt med folkmordet för att skaffa sig kunskap. Francois Bazaramba dömdes sommaren 2010 till livstids fängelse för delaktighet i folkmordet i Rwanda.

Det är inte många hjältar som finns i detta hemska folkmord, men man kan nämna Romea Dallaire från FN och Paul Rusespagina från Hotell Rwanda.

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.

Nyligen publicerat - Arkivet