Hoppa till huvudinnehåll

Recension: Aurora Karamzin – De bäst anpassade

”Kampen mot egoismen – om man lyckas gå segrande ur den – är ett avgörande villkor för själens frid.”

Orden är Aurora Karamzins, societetsskönheten som genom de rätta kontakterna och giftermålet med ”Rysslands Krösus”, den stenrike Paul Demidoff , blev en av sin tids mest inflytelserika kvinnor, en kosmopolit i lyxklass men också filantrop och pionjär inom det finländska socialarbetet. Nu tar hon gestalt på Alexandersteatern i Annina Enckells pjäs Aurora Karamzin – De bäst anpassade. För regin står Åsa Kalmér.

Aurora Karamzins unika levnadshistoria utgör förstås ett tacksamt underlag för en pjäs. Frågan är bara hur man tacklar uppgiften. I Svenska Teaterns uppsättning firar de enskilda scenerna ofta triumfer medan formen som helhet är problematisk. Annina Enckells manus sträcker sig nämligen över ett mycket långt tidsspann. Det tar sitt avstamp i familjen Stjernvall redan innan Aurora föds år 1808 och följer därefter hennes liv kronologiskt. Prologen och den sista scenen utspelar sig bägge på Diakonissanstalten 1901, året innan Karamzin dog.

Att Enckell har valt att måla med bred pensel är begripligt. Karamzins liv och verk var intimt förknippat med en turbulent och spännande era också i finländsk historia och framförallt i första akten lyckas den här uppsättningen greppa mycket också av tidsandan i komprimerade scener. Regissören Åsa Kalmér arbetar stiliserat med tydliga accenter, hon karikerar, låter satiren frodas och gjuter den vägen in kommentarer som ofta dubbelbelyser scenerna . Det greppet fungerar ypperligt bl.a. i gestaltningen av den unga Auroras och hennes jämlikars lott som spelknappar i det patriarkala läggspelet med både privata och politiska syften. Med ett strategiskt planerat giftermål kunde en kvinna av god börd främja både familjens ställning och landets. Pliktkänslan var hennes dygd.

Men trots att uppsättningen genomgående tangerar intressanta spänningsfält, både på det samhälleliga och privata planet, blir avsaknaden av ett koncentrerat fokus småningom ett problem.

Visst kan man säga att uppsättningen via Karamzins personliga erfarenheter och förluster gestaltar en utvecklingshistoria där den privilegierade aristokraten efterhand utvecklas till en socialt engagerad aktör men det sker som en katalogaria med flyktiga referenser och på ett undantag när dessutom gestaltad utifrån.

Dramatiskt sett är det ett problem. Smärtpunkterna tenderar att drunkna i livskavalkaden och vi får vänta länge innan Enckell på egen hand vågar gå in i sin fiktiva huvudpersons huvud, skriva en scen där den åldrande Aurora äntligen tvingas gå i diskussion med sig själv när evolutionsteoretikern Darwin och den samhälleliga hackordningens ceremonimästare kejsaren plötsligt dyker upp som hennes materialiserade fantasifoster. I konfrontationen mellan två aspekter på den starkes seger ser vi den vacklande och protesterande Aurora – på scenen t.o.m. rent fysiskt i kläm mellan tidens vetenskapliga och politiska argumentering.

Sådana scener hade jag gärna sett mera av. Vi lever i en tid som mer än någonsin hyllar de starka och de bäst anpassade, och det är framförallt i den kontexten en ambivalent gestalt som Aurora Karamzin framstår som intressant. Men idédiskussionen uteblir i en uppsättning som slaviskt följer sin kronologiska rutt och respektfullt nöjer sig med att tolka objektet på avstånd. Det är symptomatiskt, samma sak skedde när Esbo Stadsteater för cirka tio år sedan satte upp sin Aurora-version. Den gången drunknade de intressanta frågeställningarna också i mångfalden och ambitionen att greppa för mycket.

Men som sagt, i de enskilda scenerna är det här ofta njutbart. Sophia Heikkilä, Anna Hultin och Ingrid Söderblom gör karismatiska tolkningar av Aurora i de olika livsfaserna medan den övriga ensemblen trollar fram en rad olika roller som ofta blir väldigt distinkta och tydliga genom den här lite karikatyrartade behandlingen. Sue Lemström står i särklass här, det spelar ingen roll om hon gör maktfullkomlig kejsarinna eller spattig betjänt, transformationerna är fulländade. Och med sin goda blick för sparsmakade detaljer och slående konstellationer bäddar Kalmér ofta för en rad läckra iakttagelser.

De visuella elementen sitter, däremot är musikens funktion i dramat problematisk. Henrik Heselius och Cecilia Runolf medverkar bägge både som musiker och skådespelare och till den del livepartierna skapar atmosfär och accenter i dramat fungerar det men Runolf står också för en rad vokalnummer som inte sitter lika organiskt i helheten. De reflekterande sångnumren framstår ofta som förbluffande banala kommentarer i en uppsättning som till övriga delar litar på det outtalades bärkraft.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje