Hoppa till huvudinnehåll

F**k duktig

Bild: sluta panta sluta panta

I går firades misslyckandets dag. Då jag först hörde om denna dag tyckte jag att det kändes som ett ganska krystat och onödigt påhitt, men då jag funderade vidare på det här med att ordna en dag som uppmärksammar vikten av att misslyckas ibland, kom jag på andra tankar. För det är egentligen ingen dum idé att lyfta fram misslyckandet och den roll det spelar i våra liv. För alla misslyckas hela tiden, men mindre och med större saker och projekt. Det är bara att inse att alla misslyckas i alla fall med något, innan vi når dit vi vill.

I förra veckans blogginlägg skrev Frida om det problematiska med en prestationsbaserad självkänsla och jag håller med om varje ord i hennes text. Jag håller särskilt med om att det inte är något fel i att vara duktig och ambitiös, men att sträva efter perfekta resultat och perfekta lösningar är ofta är problematiskt. För något sådant som perfektion existerar helt enkelt inte. Vi hör uttrycket ”ingen är perfekt” väldigt ofta och är medvetna om det på något plan, men ändå verkar det som om vi inte riktigt förstår att det verkligen är så.

Istället för perfekta ytor och framgångshistorier skulle jag vilja se mer mänsklighet, mer individuella skillnader och misslyckanden.

Jag har stött på uttrycket ”effortless perfection”, ett uttryck som handlar om förväntningar som framförallt kvinnor i västvärlden har på sig själva och andra. De ska vara smarta, framgångsrika, vältränade, vackra och populära och allt detta på ska på något sätt ska förverkligas utan någon synbar ansträngning. Detta både låter och är omöjligt, ingen är ju perfekt och lyckad på alla sätt och bakom varje framgångsberättelse och snygga yta finns det vanligtvis mycket hårt arbete. Denna tanke, hur absurd den än är, är ändå mycket vanligt bland högpresterande unga kvinnor världen över. Orsakerna till att en strävan mot perfektion är så närvarande i alldeles vanliga människors liv är många och en del av dem kan lätt hittas i det samhälle vi lever i. Till exempel i media, och varför inte i bloggar, ser vi ständigt vackra och framgångsrika människor, som lever intressanta liv och som självsäkert går från den ena lyckade dagen till den andra. Glappet mellan medias retuscherade iscensättning, eller den delen av vardagen som bloggaren väljer att visa, och vår egen vardag blir väldigt stort. För de visar ju bara de bästa bilderna som är tagna från de mest lyckade vinklarna och citerar och lyfter fram det allra smartaste som sagts. Då vi jämför med vad vi själva lyckats med och hur vi själva ser ut, då jämför vi vår gråa vardag mot deras mest lyckade prestationer och bilder och då är det rätt så självklart att vi kommer på sista plats. Och på samma sätt som vi nog egentligen vet att ingen är perfekt vet vi också att vi inte ska jämföra oss själva och vårt liv med andras, men på nåt märkligt sätt gör många av oss det ändå.

Istället för perfekta ytor och framgångshistorier skulle jag vilja se mer mänsklighet, mer individuella skillnader och misslyckanden. Med detta menar jag inte tråkiga bloggar med bara fula bilder och ”Hemma hos” –reportage i ostädade sunklägenheter. Nej, jag menar att jag vill höra om hela den krokiga vägen som framgångsrika människor gått för att nå dit de nått. Och jag vill höra om den som inte går med i karriär- och prestationsspelet och är nöjd med sitt beslut. Jag vill höra mer om träningen och det ständiga arbetet som ligger bakom den glittriga ytan och varför de väljer att arbeta så hårt. För på det här sättet kunde vi lära oss av varandras och andras erfarenheter och misstag på riktigt, istället för att bara få se det lyckade slutresultatet och den retuscherade ytan.

Kommentarer

Nyligen publicerat - X3M