Hoppa till huvudinnehåll

Christel Sundqvist: Om något skulle hända

Vasabon Christel Sundqvists andra roman ”Om något skulle hända” är en spänningsroman om österbottnisk arvssynd. Föremål, känslor och personer går igen i flera generationer med ödesdigra konsekvenser. Det platta österbottniska glesbygdslandskapet lämpar sig utomordentligt för blodiga mordhistorier – och detta är en sådan.

Det börjar med att en tonårig flicka och hennes moster bor i ett hus, flickans pianospel ekar ut över nejden och i takt till det skriver mostern deras gemensamma gruvliga historia. Analepser tar oss tillbaka till nejden på åttiotalet, då mostern var barn, och till hennes familj. Det handlar om våld, psykiskt och fysiskt, om dödens lockelse och om det allra mest förbjudna. ”Om något skulle hända” är en roman om allt det som faktiskt har hänt – det förflutna finns hela tiden hos oss, vare sig vi vill eller inte.

Mycket i romanen ekar Monika Fagerholms Glitterscen-trilogi – tematiken med fokus på flickor och döden, den ständiga leken med gränser, och hur det mest vardagliga kan vara allra farligast. Men Sundqvist har sin egen stil, och bilderna av glesbygden och dess snedvridna moral, av människorna vänder bort blicken, och av barn som far illa känns bärande och drivna. Och: ingen av karaktärerna går att lita på. När incest och våld har drivit in en kil i människorna kan inga goda intentioner rädda dem, familjen i romanen är dömd från början. Ingen kan av dem kan nånsin bli frisk.

Sundqvist skriver ryckigt, i korta meningar som kommer stötvis, som om karaktärernas själsliga blåmärken förhindrar dem från att formulera sig i meningar längre än tre ord.

Lite redigering skulle ändå inte skada, här finns skriv- och slarvfel som är totalt onödiga och som lätt kunde ha korrigerats av en redigerare. Nu hakar jag upp mig på små faktafel och på skrivfel där jag hellre skulle låta mig svepas med av Sundqvists intrig och egensinniga språkvärld.

”Om något skulle hända” är en betraktelse över arvssynd, föräldraskap, hur det är att vara barn, och över generationsväxlingar. Men det är också en bra thriller, en riktig deckargåta. Början och slutet sammanfaller och jag vänder och vrider på berättelsen: vad har egentligen hänt? Det är underhållande och skickligt hopvävt.

I studion pratade vi särskilt om tematiken "flickan och döden" som är vanlig i kulturprodukter världen över. Flickan och döden är ett klassiskt motsatspar - flickan som figur får representera livet, leken och oskulden, så långt från döden man kan komma. Därför blir dödslängtande och mordiska flickor så oerhört spännande. Sundqvists flickor Cecilia, Siri och Edith har alla drag av den japanska skräckgenrens hämnarflicka, hon som kommer tillbaka från de döda med blött hår och svarta ögon och som hänsynslöst dödar både god och ond.

Vi diskuterade också vad Sundqvists incestberättelse har lånat av de incest- och pedofilihistorier som fått stor medial publicitet under de senaste åren. Det österbottniska mörkret är nattsvart i romanen och den enda lösningen för karaktärerna är - faktiskt - att dö. Här finns ingen polis som ingriper, ingen granne som hör ljud från källaren, ingen lärare som vågar berätta vad hon misstänker. Det romanen delar med det media rapporterat om verkliga incestfall är en psykologiserande diskurs, händelser i barndomen fortplantar sig, det går inte att skriva om eller bli frisk från sin uppväxt. Den som blivit slagen, den slår. Den som blivit våldtagen, våldtar. Det är oerhört dystert - men också spännande. Att jag tycker att det är spännande ger mig faktiskt kalla kårar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje