Hoppa till huvudinnehåll

”Vi måste acceptera dem, för de kan ju inte rå för hur de ser ut” – om barnprogram och tolerans

En viktig roll för barnprogram på TV har varit att informera om hur andra har det och göra barnen toleranta. Men det är inte alltid lätt, särskilt när de vuxna inte själv vet hur de vill ha det...

I en kolumn vid namn Ner med toleransen i Ny Tid 5-6 7/2004 förde Joel Backström en diskussion om vad tolerans är. Joel Backströms idé var att om vi säger att vi tolererar något är det inte långt ifrån att förakta. Vi måste erkänna andra som människor, inte bara tolerera dem. Bernt Österman svarade i Ny Tid 9-10/2004 att tolerans inte är intolerans, att tolerera är bättre än att förakta.

Men även om Joel Backström kanske var onödigt hård kan jag förstå vad han menar då jag ser på gamla barnprogram där barn skall lära sig om tolerans.

Om man hela tiden visar "De andra" som konstiga och i relation till oss, vilket betyder att de egentligen kan ses som mindre värda än vi, blir ju målet inte det man avsåg från början, eller hur avsåg man egentligen? Låt mig visa några exempel.

I reportaget "Av annan sort: zigenare" från 1967 kommer en romsk kvinna för att sälja dukar. På gården börjar hennes barn leka med de "normala". Barnen försöker vara toleranta: "Också negerdockan behöver en mamma som sköter om den, inte kan den ju rå för hur den ser ut (...). Man måste också vara snäll mot dem som inte har ben."

Romska barn leker och spelar på en bil ur programmet Av annan sort: zigenare 1967. Bild: YLE arkivet, screenshot
Romska barn leker och spelar på en bil ur programmet Av annan sort: zigenare 1967. Bild: YLE arkivet, screenshot Bild: Av annan sort, 1974 romska

Vi besöker också romernas hem. Vi får höra saker som "zigenarna flyttar omkring mycket. Zigenarna är mycket friare, men har svårt att få bostäder. Zigenarbarnen leker hellre med hundar och kattor...."

I ett julprogram från 1974 är man tolerant mot de andra

Marockanen Ben Miloud Boussir får visa en "rolig dans" och yttra ett par ord om marockanska festtraditioner.

Men sedan blir han satt på plats och får höra och se på Våra jultraditioner.

På 1970-talet hade man kanske också fördomar mot högervridna människor:

Händelsevis

Barn spelar dragspel
Barn spelar dragspel Bild: Heidi i Rahva voit, Barn i Estland 1980 arkivet

och beundrade barn i kolchoser, såsom Heidi i den estniska kolchosen Rahva Voit

och dem som annars bara bodde i Sovjetunionen

Att visa upp barn som duktiga vinnare i stormakter visar ju också dem som de andra. Och som mytiska, mystiska personer som inte har anknytning till en själv där man sitter i soffan.

Men det finns ju också tillfällen där man förr inte ens tänker efter, för det slår kanske inte ens en att det är något fel. Som att kalla julgodis för negerögon "för att de liknar negrers ögon" (1981)

Nuförtiden visas program om fattiga barn i byar där man får gå 15 km efter vatten och det är ett privilegium att få gå i skola.
Flavia från Uganda

Som vuxen tycker jag den här typens program är bra och intressanta, men jag vet inte vad mina söner får ut av dessa behjärtansvärda filmer då de sitter bland ett ton Lego och en massa konsolspel.

Men samtidigt är det ju viktigt att vi lär oss om andra kulturer. Så hur vill jag egentligen ha det?

Tolerans (om vi vill använda det ordet) kommer fram bara om vi visar att alla människor på riktigt är lika mycket värda, såsom i barnpjäsen Min Göran och hans Jens som handlar om ett homosexuellt par, men där det aldrig understyks.

Min Göran och hans Jens

Indianlek
Bild ur tv-pjäsen Min Göran och hans Jens Indianlek Bild: Ur Min Göran och hans Jens, 1989 dan henriksson

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.