Hoppa till huvudinnehåll

Idas arkivblogg: Å-å-å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras

J. Howard Millers affisch "We Can Do It!" från 1943.
J. Howard Millers affisch "We Can Do It!" från 1943. Bild: Public Domain feminism,affischer

Varför anses det löjligt att vilja förändra världen och tro på solidaritet och jämställdhet?

"Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia, hah?" sjunger Feministerna, en demokratisk och jämställd grupp.

Det är lätt för senare generationer att skratta åt sjuttiotalets jämställdhetsgrupper. Åt consciousness raising groups och solidaritetstankar. Men det finns en innerlighet och en tro på att allt kan (och skall) bli bra som jag kan längta till. Och att det blir bra bara vi själva gör något åt saken.

Världen kanske har bräddats så mycket att vi inte längre tror att kvinnor i grupp sjunger mera demokratiskt och jämställt:

På 1960-talet var tanken på en man i köket ännu ganska absurd och löjeväckande

På 1970-talet när feminismen slog igenom började också män diskutera traditionell manlighet och hur det är att vara man, t.ex. i mansgrupper. Har de allvarliga mansgrupperna på sjuttiotalet bidragit med en förståelse för känsliga pojkar?

Kvinnoaktivisterna har åstadkommit mycket. Kvinnor kan göra sådant nu som ingen kunde drömma om för 50 år sedan. Men har aktivismen dött ut? Vad gör vi nu när vi hör om sjuka kvinnoideal?

Att treåriga flickors biologi bestämmer att de endast vill leka med ljusröda pärlor och bära kläder som är spända och obekväma? Och att pojkars biologi bestämmer att de vill skjuta och klä sig i dödsskallar?

För det är ju inte bara kvinnor och flickor som får känna av de styrda könsidealen, också känsliga pojkar får lära sig att inte gråta och leka med flickor.

Och om världens hemskheter för flickor och kvinnor: omskärelse, flickfoster som aborteras, människhohandel, prostitution mm.
Jo: vi skriver ett argt inlägg på de sociala medierna, Facebook och får många medhåll (av våra vänner). Och that's it? Eller?

Men det bor en feminist i varje kvinna tror jag. Och kanske vi ibland skulle behöva lite solidaritetstankar och gemenskap där vi möter riktiga människor på riktigt.

Sådär, nu har jag gjort mitt med denna blogg?

Not: Titeln kommer förstås från Suzanne Ostens klassiska låt Vi måste höja våra röster för att höras

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.