Hoppa till huvudinnehåll

”Du vann”, sade Dan Eskil. Det gjorde jag. Med The Cult.

Gårdagen (läs: fredag) blev på många sätt och vis den perfekta musikkvällen, åtminstone för min egen del. Mot slutet av kvällen drog Dan Eskil den här gången (läs: som vanligt) det kortare strået. På min agenda stod Andy Rourke (från The Smiths), Ben Howard, Glen Hansard och The Cult. Men mycket mer skulle hända före den här kvällen var över.

Det hela började dock ganska pinsamt, speciellt för två överlägsna rockpoliser som Dan Eskil och jag. Klockan 17 tog vi oss till IFC Crossroads House at Vice på 6th street för att kolla in vad Andy Rourke från legendariska gruppen The Smiths kunde tänkas bjuda på. Nå, i nästan en timme stod vi förväntansfulla längst bak i rummet och stirrade på en tom scen, som aldrig ville fyllas. Ingen annan i rummet tycktes lika irriterad över att Mr Rourke redan var ordentligt försenad, utan de dansade glatt till den glasögonprydde DJ:ns grooviga musik. Det var först efter att ca fem personer hade tagit sig fram till DJ:n och plåtat honom, som det gick upp för oss att det ju var DJ:n som var Andy Rourke! Rödkindade plåtade även vi honom, och skyndade sedan iväg till nästa ställe.

Medan Dan Eskil beslöt sig för att gå kolla in Thomas Dolby en gång till, begav jag mig till St. David’s Historic Sanctuary (jo, en kyrka!) för att se brittiska nykomlingen Ben Howard uppträda akustiskt. För de som lyssnar mycket på Radio Vega (alltså de flesta av er) så har ni säkert hört låten The Wolves som spelats flitigt på kanalen. Ben Howard är ännu ung, lite blyg och försiktig, och det märktes i början, men mot slutet av konserten – när han hade blivit varm i kläderna – fick han stående ovationer för sin lysande och energiska folkmusik.

Och kvällen skulle bara bli bättre: klockan 22:30 var det dags för en av världens främsta live-uppträdare (åtminstone om man frågar mig), nämligen den irländska sångaren, gitarristen och låtskrivaren Glen Hansard. Numera är han kanske mest känd som en Oscar-belönad låtskrivare (år 2007 vann han kategorin Best Original Song med låten Falling Slowly från filmen Once) men i sitt hemland Irland är han mest känd som den karismatiske frontmannen i gruppen The Frames. Jag har sett honom uppträda i snart 15 år och jag har aldrig blivit besviken – och det blev inte vi (jo, även Dan Eskil hade blivit övertygad om att han måste se honom) på fredag kväll heller. T.o.m. Dan Eskil medgav att han sällan sett en person som kan fånga sin publik som han. Glen Hansard är alltid värd pengarna!

Glädjen av att ha upplevt en konsert av så hög kaliber, fick mig att följa med Dan Eskil till ett litet hak för att kolla in den levande legenden Wayne Kramer. Stället var svettigt och litet och trångt. Det började dåligt: Kramer bjöd upp intetsägande gäster på scen, och det tog alltför lång tid för dem att plugga in sina instrument mellan varven. Efter ca 20 minuter var vi färdiga att gå – då han plötsligt välkomnade både Bill Duffy (från The Cult) och Tom Morello (från Rage Against the Machine) upp på scen. Tre lysande gitarrister på scen samtidigt. Nu var folk på fötter och framme vid den lilla scenen.

Nu kunde det väl inte mera bli bättre? Jo, det skulle det – men inte för Dan Eskil. Han tog det dumma beslutet att skippa The Cult, som skulle uppträda på en liten klubb bakom hörnet, och gick för att se The Ting Tings. The Cults konsert, inför de några hundra personer som rymdes in på stället, blev en av höjdpunkterna under hela SXSW-festivalen. Tungt, svettigt och kick-ass rock med nästan enbart låtar från albumen Love och Electric. Ett par nya låter slängde de också in, men konstigt nog ingenting från deras storsäljare Sonic Temple. Men det gjorde absolut ingenting, för vi var alla sålda ändå.

Aj, hur det gick för Dan Eskil och The Ting Tings? Dåligt, fick jag höra, men han berättar säkert själv mera.

Mårten Svartström
Austin, Texas

Läs också