Hoppa till huvudinnehåll

Det är aldrig försent att ge andras barn en lycklig barndom

Laban äter morgonmål
Laban äter morgonmål Bild: YLE bildband 1978 fiktion

Varför har alla rätt att tycka till om andras barn i tid och otid? Och varför frossar man i artiklar om föräldrar som smugglar in sina barn på Hop Lop för att få ha "lyxig egen tid"?

Om mödrar och barnuppfostran vet allla det rätta svaret. I alla fall hur andra uppfostrar sina barn. Nämligen fel. Fallet Anna Wahlgren är ett exempel på hur svartvita åsikterna alltid är. Först ses Anna Wahlgren av en grupp som en guru, man får bekräftelse på att barn inte skall vara på daghem, utan hemma hos sin mamma och sina syskon. Barn skall lära sig av sina syskon, och de skall lära sig att sova ensamma.

Anna Wahlgren visste bäst, eller så inte

Anna Wahlgren och hennes barn
Anna Wahlgren besöker Finland med sina barn 1986 Anna Wahlgren och hennes barn Bild: Screenshot, Yle bildband 1986

Så kommer den andra ”sanningen” fram. Anna Wahlgrens dotter skriver en bok om sin fruktansvärda uppväxt och plötsligt har Anna Wahlgren fel i allt. Hon är en suput och en sexgalning, vars alkoholiserade pojkvänner tafsat på barnen.

Men Anna Wahlgren är ändå en offentlig person som har uttalat sig om barnuppfostran. Värre är det när folk rackar ner på vilt främmande människor på diskussionsforum och i de eviga sociala medierna. Man talar om att mammor lämnar sina barn på dagis i månader medan de själva far på lyxsemester eller shoppar. Och föräldrar som smugglar in sina barn på Hop Lop och Borgbacken för att få lyxa sig och slappa.

HU: Lapset yritetään jättää salaa HopLopiin

Det är klart att det är sorgligt med barn som ensamma tillbringar sina dagar var som helst, och Borgbacken är ett ångestfullt ställe om man är ensam och rädd. I barnpjäsen

En riktigt fin dag på Borgbacken

I Lustiga huset
Micke tappar bort sig i Lustiga huset I Lustiga huset Bild: Screenshot, Yle bildband 1982 lustiga huset

tappar Micke bort sig på Borgbacken då hans mamma och hennes nya man diskuterar Mickes pappa och skilsmässan. Ångesten accentueras i Lustiga huset.

Men finns det faktiskt föräldrar som har sina barn på dagis året runt, för att de själva skall få resa på lyxsemester? De föräldrarna kommer aldrig till tals. Jag känner ingen sådan förälder. Gör ni det? Den enda jag vet som hade sina barn (enligt sig själv) oresonligt mycket på dagis är en ensamstående mamma med korttidskontrakt utan skäliga semestrar.

Och förresten varför stör det oss så fruktansvärt? Om någon annan gör så, vilket jag ifrågasätter, så har det ju inget med mig och min familj att göra. Varför måste vi frossa i dessa artiklar? Kanske, som min kollega Heidi Finnilä sade: för att det får oss att känna oss bättre! Då behöver vi inte känna oss skyldiga för att vi jobbat för länge igen, för att barnen spelat konsolspel i timmar medan vi har hängt på Facebook, i stället för att vi skulle ha gått ut och skidat tillsammans. För vi är ändå inte som ”de där föräldrarna”. Vi har aldrig smugglat in våra barn på Hop Lop eller haft dem på dagis utan paus för att vi skall kunna shoppa och dricka drinkar.

Jag tror att barn idag, och också förr, har det kämpigt. De funderar mycket och oroar sig mycket.

En deprimperad tonårsflicka
Barn och unga lider av stress En deprimperad tonårsflicka Bild: Yle/Eila Haikarainen mentala problem

Om barns stress och ångest

Men är det verkligen dagis som är roten till det onda? Redan 1938 fanns det ”fritidshem” för barn till ensamstående mammor som måste arbeta.

Pojke i backe Bild: YLE/Kalle Kultala kalle kultala

I mors ställe

I radioprogrammet får vi veta hur trevligt stället är och hur roligt barnen har det.

Barn äter mat på daghem
Barn på daghem Barn äter mat på daghem Bild: Yle bildband screenshot, 1975 1975

Det fanns inte många daghem och det var först på 1970-talet som det blev vanligare att ha barn på dagis. Då såg man det som något fint och viktigt att barnen skulle få umgås med andra pedagoger.

På 1970-talet såg man det också som alldeles naturligt att barnen skulle klara sig själv. Det kunde gälla att fixa middagsmaten:

Eva diskar
Eva diskar efter sig Eva diskar Bild: Screenshot, Yle bildband pyttipanna med eva och anna

Pyttipanna med Eva och Anna

eller åka tåg till farmor

Laban åker tåg ensam
Laban åker ensam tåg till sin farmor Laban åker tåg ensam Bild: YLE bildband 1978 1978

Om Labans tankar och drömmar

Då ansågs inte barnen ta skada av att vara mycket ensamma hemma, trots att vissa säkert inte tyckte om det

Sebastian är ensam
Sebastian är ensam och ledsen Sebastian är ensam Bild: Screenshot, YLE bildband 1982 chris zitting

Sebastian trivs inte stan

Barnen skulle också, i alla fall i fiktionen, förstå att

Vuxna är också människor

Marias pappa terroriserar alla vid matbordet
Marias pappa domderar vid matbordet Marias pappa terroriserar alla vid matbordet Bild: Screenshot, Yle bildband 1979 1979

som Marias pappa som är hustyrann och domderar över familjen.

I modern tid har man länge skuldbelagt mödrar i familjen för att barnen ”inte mår bra”. I de allra flesta fallen, också nuförtiden, är det mödrarnas ansvar att familjen har det bra, inte fädernas. Men på 2000-talet blev diskussionerna allt hätskare, så att mödrarna nu själva skuldbelägger sig i tid och otid.

Mödrar bör känna skuld över allt: från att lämna (sic) barnen på dagis till att ge dem för mycket eller för litet av allt. Man lämnar dem vind för våg eller curlar dem till bortskämda mjäkhögar. I vissa fall åberopar man gamla tider ”vi hade minsann inte så dålig uppfostran, vi behövde minsann inga epiduralbedövningar, daghem, psykmediciner och terapeuter”.

Men vilka tider tänker man tillbaka på då? Inte det urbana sjuttiotalet i alla fall? Hade barn det bättre på ”den gamla goda tiden”?

Fattiga barn såldes bort
Då kroppsagan var vanlig

Barn med nalle 1966
Barn slår sin nalle Barn med nalle 1966 Bild: Screenshot, Yle bildband 1966 arkivet,Barnaga,misshandel,barnmisshandel

Ensamma mödrar på skyddshem

Jag vet inte vad som var bättre eller sämre, men jag skulle i alla fall akta mig från att döma andra mödrar (och fäder). De flesta av oss gör väl så gott vi kan. Vi försöker vara, som Donald Winnicot sade, ” a good enough mother”. Nu tycks det inte räcka. I alla fall inte då det gäller andras barn.

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.