Hoppa till huvudinnehåll

Slaget om Näsilinna 1918

Knappt har man hunnit hämta sig efter Sakari Kirjavainens ”Hiljaisuus” innan det är fullt krig på bio igen. Denna gång förflyttas vi till Tammerfors i april 1918. Kring Näsilinna pågår den avgörande striden och blodet är på god väg att färga den vita segern röd. Glassplitter och skottsalvor skär sönder ljudspåret medan krutrök och damm lägger sig som ett dis över bilderna.

En vilsen yngling som tappat både hörseln och kontakten med verkligheten går som i dvala mot slottets breda trappor medan han långsamt klär av sig. Först tröjan, sedan skjortan. Som om han försökte klä av sig paniken. Obehaget.

Claes Olssons ”Slaget om Näsilinna 1918” är den tredje filmen om inbördeskriget inom loppet av några år. Lauri Törhönens ”Raja 1918” kom 2007 och året därpå var det dags för Aku Louhimies´ ”Käsky”. Och så skall vi inte glömma att ämnet berörts i allt från ”Colorado Avenue” till ”Där vi en gång gått”.

Så finns det då något nytt att rapportera från filmkrigsfronten?

Nja. Måhända inte innehållsmässigt – temat har redan skakat av sig det tyngsta tabutäcket -men berättarmässigt bjuder ”Näsilinna 1918” onekligen på oväntade grepp. Istället för att i likhet med ”Framom främsta linjen” och ”Tali-Ihantala” försöka klämma in traditionell fiktion i den tvångströja det innebär att vilja vara alla fakta trogen, satsar man här på att aktivt bryta den illusion man vanligen försöker åstadkomma mellan film och publik.

Mitt i infernot vänder pojkarna i tur och ordning blicken direkt mot kameran - direkt mot oss. Och med ord som de lånat ur brev som verklighetens pojkar en gång skrev låter de oss få veta hur det känns. De återger ekot från en verklighet som måtte ha tett sig alltmer overklig ju fler blodstänk som träffade den.

Antingen gillar man detta grepp eller så avskyr man det – några mellanlägen finns knappast. Detsamma gäller det frekventa användandet av citat. Man kan tycka att det ter sig både stolpigt och konstruerat i filmsammanhang, men man kan också känna att det bidrar med en okonstlad vardaglighet. Man berättar att man har börjat kliva över de döda utan att bry sig om att flytta på dem. Man oroar sig över läget därhemma. Man vill inte att någon skall oroa sig. Det skall nog gå bra.

Det finns många utomfilmiska frågor som man kan ägna sig åt att försöka besvara när dammet väl lagt sig och vapnen tystnat. Kommer den inhemska krigsfilmskvoten någonsin att fyllas? Har en film som denna någon chans att hävda sig utanför landets gränser? Hur ser sannfinländare på skildringen av detta helsvenska kompani? Speciellt i skuggan av den pågående debatten om Dragsviks framtid. Filmen går de facto till 96% på svenska – något man dessvärre försöker dölja i förfilmen där man valt att lyfta fram de få finska repliker som förekommer.

Och så ännu en oundviklig fråga; kan detta fungera som en historielektion?

Svaret på den sista frågan är nej. Utan en klar förankring i inbördeskrigets förlopp och en stor dos förkunskap om detta specifika slags betydelse blir det hela tämligen lösryckt. Det som sist och slutligen känns som den största aha-upplevelsen är kanske klassaspekten. Här är det inte överklass och arbetarklass som står mot varandra, utan bondpojkar och fiskarsöner som ställs inför arbetare. Och alla betraktade de antagligen Näsilinnas imponerande salar med samma förundrade blick.

På tal om ”blickar” är ”Näsilinna 1918” ganska långt en blickarnas film. Det är de enskilda närbilderna av några unga pojkars öppna blickar som man minns bäst efteråt. Det är deras verkliga förebilder man inte kan låta bli att föreställa sig. Ögon som aldrig mer skulle komma att betrakta sin omvärld så öppet och nyfiket som de hade gjort några månader innan april 1918.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje