Hoppa till huvudinnehåll

Two girls - no cup

Martin Palm, NHL-korrespondent Martin Palm, NHL-korrespondent Bild: YLE martin palm,nhl,palm,sport

Borde det inte i Vancouver för fan ändå nu börja bli uppenbart att man inte vinner Stanley Cup med ett par kärringaktiga neppare som ledargestalter?

Grundseriesegraren Canucks åkte som känt ut genast i den första slutspelsomgången i NHL så det bara visslade om och inom de inkommande månaderna är det klubbledningens och särskilt då managern Mike Gillis uppgift att analysera vad som gick fel och (försöka) bygga ett bättre lag för nästa säsong.

Så gott som säkert gör Gillis inte det som jag skulle göra i hans stövlar: skicka sys... bröderna Henrik och Daniel Sedin till en klubb i den östra konferensen. Garanterat är att någon vore villig att betala ett oerhört högt pris för de här sys... bröderna.

Själv har jag verkligen fått nog av att se Daniel och Henrik neppa pucken åt varandra i rinkhörnen uppskattningsvis fyrtioelva gånger per match - eller byte. Jag har nu sett den här trista karusellen en miljon gånger - minst.

Elva säsonger har jag suttit på läktaren i Canucks ishall och följt med de här kärringaktiga nepparna gå från prisade löften till fullständigt oförtjänta av en plats i andra kedjan, vidare till en orkestrerad, garanterad plats i första kedjan och var sin poängbörsseger.

Det enda saldot som ändå verkligen har någon betydelse för tiden Sedinarna spelat för Canucks är det här: ingen vunnen Stanley Cup och endast en gång så långt som till semifinal.

Nämn två gubbar i en annan NHL-klubb som i elva års tid fått harva på tillsammans i samma kedja!?
Dessutom med mycket mager play off-framgång.

Nå, de existerar ju inte.

Orsaken till det här är inte så svår att föreställa sig: efter fem eller sex, åtta eller tio eller elva säsonger utan en vunnen cup vet managern att drastiska men nödvändiga ändringar bör göras.

Att dåraktigt gång på gång, gång på gång, gång på gång försöka få den runda biten att rymmas in i det kvadratiska hålet har sällan betraktats som en bra idé. Ändå verkar Nucks göra just det här.

* * *

Sant är att Canucks i fjol nådde finalen.

Utan fantomräddningen som Roberto Luongo gjorde i den sjunde matchens förlängning i den första omgången på Chicagos Patrick Sharps skott hade Canucks åkt ut genast.
Och utan Ryan Keslers snart sagt heroiska insats då han var inblandad i elva av Canucks 14 mål mot Nashville i följande omgång hade play off-äventyret tagit slut där. I finalen mot Boston gjorde Vancouver sammanlagt åtta mål. Mot Los Angeles i år lyckades Nucks slå in åtta puckar i fem kamper.

Så vad har sedinarna riktigt åstadkommit då matcherna verkligen gällt sedan deras play off-debut för elva år sedan?

Nå, inget av riktigt stort värde, det står helt klart.

Eller kanske man hellre borde formulera frågan så här: vad har de inte åstadkommit?

De här kärringaktiga nepparna har under flera års tid varit utomordentliga i NHL:s grundserie. Men play off-hockey i NHL skall och kan inte förväxlas med grundseriehockey.

Intensiteten, aggressiviteten och kämpatakterna stiger alltid på våren (i samma takt som domarlinjen blir lösare) och då man med ett par dagars mellanrum under ett par veckors tid möter samma motståndare stiger vikten av vissa delar av spelet.

Och ingen skall underskatta vikten av att fysiskt trötta ut motståndaren.

Canucks motståndare ställer i mån av möjlighet alltid sina bästa två försvarare mot Sedinarna. Hur pass mörbultade tror ni att dessa backar blir av att i en lång serie ständigt ställas mot ett par identiskt rödskäggade figurer som är ungefär lika aggressiva som ett par sengångare?

Eftersom svaret är uppenbart kan man välan dra slutsatsen att de här nepparna får lov att producera en hel massa börspoäng för att verkligen försvara sin position i laget under slutspelets gång.

Jag har tidigare talat om två börspoäng. Per man. Per match.
Och håller fast vid det. Det anser jag att krävs av dem för att försvara sin position i hopp om att kunna vinna titeln. Men inte kommer de någonsin att göra två poäng per match under en play off-vår.

Nepparnas pacifistiska spelstil betyder dessutom förstås också att Canucks övriga kedjor i en serie ofta ställs mot ovanligt blåmärksfria försvarsspelare. Inte så bra det heller...

I vilka andra matchserier ser man något motsvarande? Finns det i någon klubb en - eller två - spelare i första kedjan som inte ens kan tackla och ofta vänder den egna bakdelen till motståndaren då han tacklar/ försöker ge oss bilden av att han tacklar?

* * *

De sista två Stanley Cup-finalerna förra våren var direkt genanta ur Canucks synvinkel.
Boston inte bara vann båda två utan rent ut sagt förödmjukade sina motståndare genom att fullständigt dominera det fysiska spelet.

Bruins bästa backar hade en hel del krafter kvar i sitt bagage eftersom ett par kärringaktiga neppare inte kört på dem snart sagt alls, medan de kommande mästarnas forwards från första kedjan neråt fortsatte med att slå in rungande tacklingar och trötta ut Canucks backar.

En viss incident i den sjätte finalen berättade en hel del.

Bostons lilla retsticka till vessla, Brad Marchand, stod framför Vancouver-målet, tog tag högt upp i Daniel Sedins skjorta med sin västra hand och slog med samma hand Daniel i hakan sex gånger i rad. DS-nepparen gjorde inget annat än tittade åt sidan på domaren och det såg ut som om han med en tår i ögat bett om hjälp.

Rätt eller fel, men inte agerar man slagpåse i NHL-slutspelet! Man ger tillbaka och kan på så sätt behålla åtminstone sin heder.

Nu kan vem som helst, för all framtid, gå in på nätet och kolla in den här episoden - medvetna dessutom om vilketdera laget det var som vann den där finalen.
Mycket genant för D-nepparen.

* * *

För Canucks ägare och laglednings del vore det nu absolut på sin plats att fråga sig vad det riktigt är som man är ute efter.

Är det framgång i grundserien som är viktigast?

I så fall skall Canucks absolut behålla sina kärringaktiga neppare.

Vi talar trots allt om två oerhört skickliga hockeylirare som dessutom är vänliga till sin natur, alltid tränar hårt, inte just klagar på något och som gjort en massa ovärderligt och mycket uppskattat välgörenhetsarbete i Vancouver. Högst antagligen kunde man väl allmänt taget säga att de är mycket hyggliga människor.

Eller är det enda målet för Canucks ändå att vinna Stanley Cup?

I så fall skall de här kärringaktiga nepparna skickas bort.

Men det verkar faktiskt som om jag underligt nog hör till en verkligt liten minoritet i min tankegång. Enligt snacket som pågår i Vancouver just nu skall målvakten Luongo skickas iväg, kanske tränaren Alain Vigneault likaså, en del fans vill se managern Mike Gillis gå och flera spelarnamn har nämnts som potentiella sparkade objekt.

Men inte namnen på de två bröder som med några års mellanrum väljer att BÅDA TVÅ SAMTIDIGT inte ha skägg, ha skägg, mycket kort hår eller litet längre hår - så att man nu inte bara i misstag skulle kunna skilja på de här identiska nepparna förutom siffrorna på baksidan av deras spelskjortor.

Vad annat kan jag säga än att de för den stora allmänheten är fruktansvärt tråkiga till sin natur. Ordet karisma borde inte ens nämnas i det här sammanhanget. Det är en skymf mot själva ordet.

Skulle nepparnas spelsätt vara/ha varit en tillstymmelse mer aggressivt hade vi med jämna mellanrum kunnat skilja dem åt på grund av ett blått öga, några stygn i nyllet eller en bula i pannan.
Men det har nog inte hänt många gånger. Under elva säsonger. I NHL.
Det känns som om något här inte riktigt stämmer överens med verkligheten och vardagen i världens bästa, tuffaste hockeyliga.

* * *

Det är väl inte otänkbart att de här nepparna kunde vinna Stanley Cup en dag. Men inte som de två forwards som skall leda laget till framgångar.

Ifall Canucks hade till exempel storväxta, arga och aggressiva (Anaheim-duon) Ryan Getzlaf och Corey Perry i första kedjan och kärringnepparna var i tvåan kan jag tänka mig att det kanske kunde lyckas. Men eftersom Canucks via draften eller via en spelaraffär sådan som situationen är just nu inte kommer över dylika spelare (utan att nepparna säljs) finns det som bäst inga som helst hopp om en titel för Canucks.

På tal om draften...

Canucks manager år 2001, Brian Burke, stod för vad som vid tiden karakteriserades som en massiv manöver då han genom att sälja hit och dit plockade åt sig drafttur nummer två och tre. Med de här turerna reserverade han sedan nepparna just -01.

Under sina första fyra år med Canucks var sys... bröderna förtjänta av att vara på NHL:s sida ungefär en och en halv säsong - högst. AHL var mer passande. Eller farmens farm, ECHL.

Ändå fick sys... bröderna från första början spelminuter enligt vad en andra kedja i normala fall får. Och de kritiserades från alla håll och kanter. Faktiskt till den grad att de vid slutet av ett par spelår var mycket nära att återvända till Sverige och MoDo för gott.

De var långsamma, svaga, blyga och rädda. Inte precis vad som hade förväntats av dem eftersom Canuck-ledningen talat om "fantastiska" talanger.

Men eftersom Canucks lagledning offrat enormt mycket på att reservera dem båda två i ett så tidigt skede såg den sig tvungen att ge sys... bröderna en så bra chans att lyckas som bara är möjligt. Så nepparna fick skrattretande mycket mer speltid än vad de faktiskt var värda på basen av insatsen.

Förstås blev det i egenskap av andra kedjans två svaga länkar inga framgångar i slutspelet.

* * *

Efter spelstoppet 2004-2005 återvände nepparna till Vancouver och mer eller mindre utnämndes till permanenta medlemmar av den första kedjan = spelar alltid i första power play-formationen, får mest speltid av forwarden.

I det här skedet hade sys... bröderna lekt, spelat, tränat och funderat (och så gott som alltid bott) tillsammans i 25 års tid.

Nu började det bli resultat. Och har blivit det sedan dess. I grundserien, bör förstås påpekas.

I dag när man tittar på almanackan kan man konstatera att våra kärringaktiga neppare har 31 år bakom sig som bästa vänner och oskiljaktiga - eller oskiljbara hockeyspelare.

Vad om man vilket år som helst tog två av de tre mest lovande unga, icke-draftade hockeyspelarna i världen och tillät/tvingade dem att spela tillsammans i samma kedja i elva års tid oavsett hur ineffektiva de var under de första fyra eller fem åren?

Tror någon på allvar att de inte skulle skaffa sig en alldeles unik förmåga att positionera sig rätt och läsa kompisens tankar på isen i situation som situation?

Ändå får man mest hela tiden läsa texter i vilka journalister är fullkomligt begeistrade över nepparnas förmåga att läsa varandras följande manöver på isen.

Är dylika kommentarer ens på något litet vänster befogade?
Jag tycker det skulle vara rent ut sagt sensationellt, fantastiskt uselt ifall nepparna inte kunde läsa varandra på isen utan och innan.

* * *

Liksom jag skrev i min förra kolumn tycker jag att den första slutspelsomgången bjudit på härlig underhållning. Serien mellan Philadelphia och Pittsburgh var en av de allra bästa som jag någonsin sett.

När Henrik Sedin tillfrågades vad han anser om den här vårens händelser sade han: "om jag var en supporter och tvingades välja vilken serie jag velat se skulle jag ha valt vår (Vancouver-Los Angeles) serie".
Med andra ord den antagligen minst kontroversiella och kanske fysiskt minst tuffa...

Klart det - om man gillar två neppargubbar i en karusell i rinkhörnen. Eller om man själv är den ena av dem.

I rest my case.

Martin Palm

  • Clinton: Trump uppmanar till spioneri mot USA

    Syftar till tiden då Clinton var utrikesminister.

    Hillary Clintons kampanj anklagar Donald Trump för att uppmuntra till spioneri. Anklagandet kom efter att Trump uppmanat Ryssland att hacka Clintons e-postmeddelanden.

  • Belgiska forskare förvandlar urin till vatten

    En del av det insamlade vattnet bryggs också till öl.

    En grupp forskare vid det belgiska universitetet i Ghent har skapat en maskin som med solenergi förvandlar urin till gödsel och dricksvatten. Tekniken kunde enligt forskarna användas på landsbygden i utvecklingsländer.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport