Hoppa till huvudinnehåll

En blick tillbaka

Pia Sundstedt, cyklist
Pia Sundstedt, cyklist Bild: YLE pia sundstedt

Jag ska ta och skruva tillbaka tiden lite. Det var hösten år 2010. Artären som löper längs högra sidan ner till benet blev opererat. Ungefär vid ljumsken så öppnades hela grejen och putsades till. Blodet kunde flyta fritt ner till musklerna i benet igen. Det skulle betyda två ben att cykla med igen.

Tiden efter operationen så hade jag en massa tid. Tid att tänka efter, tid att tänka igenom hur viktigt och oviktigt idrotten är. Jag läste, jag surfade på nätet, jag började sticka halsdukar. Jag fick tillbaka krafterna för varje dag som gick, jag började röra på mig, jag började småträna och jag bestämde mig för en sak. Jag ska till London 2012. Det skulle betyda en comeback som landsvägscyklist.

Säsongen 2011 var framgångsrik. Så enkelt att cykla med två ben jämfört med ett, där det ena benet alltid höll på och protesterade när mjölksyran började bråka.
Jag plockade in landsvägstävlingar då det passade in i programet. Jag valde tävlingar där internationella rankingpoäng delades ut. Ett av de bästa minnen från fjolårets tävlingsresor är definitivt Tour d’Ardeche i Frankrike. Där cyklade jag på ett tyskt lag som gäståkare, Rothaus Vita Classica. Det är ett lag härifrån Freiburg och vi hade så roligt tillsammans hela veckan.

Deras lagledare pratar ofta om veckan i Frankrike och de goda minnen vi har därifrån. Det var första gången han hade en tätplacering i bilkolonnen, som kör efter klungan. Han skojade med de stora teamen och varnade dem att snart tar han första platsen i bilkolonnen om de inte håller ett noga koll på mig. Han har en förmåga att lätta upp stämningen och få de stora och starka lagen att inse att man måste inte hela tiden vara så seriös. En fantastisk förmåga, som gjorde att även vi cyklister mådde bra.
Så mycket har jag inte skrattat, som jag gjorde den veckan. Mark twittrade åt mig, när OS platsen blev klar och påstod att de 13 rankingpoäng jag fick där var de roligaste poängen av dem alla. Jag kan bara instämma.

De andra landsvägsloppen jag deltog i, innan OS platsen blev klar, är också minnesvärda resor. Det var alltid med hjärtat i halsgropen jag cyklade tävlingarna. Jag visste att min chans till en OS plats endast var genom att nå goda resultat. Det gällde att ta tillvara varje chans som erbjöds för att nå en god placering. Jag lyckades i alla mina försök, jag kom aldrig tomhänt tillbaka hem. Jag hade alltid några rankingpoäng med i bagaget.

Min satsning bar alltså frukt. Jag har inte riktigt kunna smälta det än att jag faktiskt kommer att vara med i OS igen efter tolv år. Min farmor påstod däremot redan hösten 2010 då jag berättade att jag tänker resa till OS i London att jag kommer att lyckas. Enligt henne så brukar jag uppnå det som jag bestämmer mig för att uppnå.
Jag tvivlade inte heller en sekund. Jag visste att det är möjligt och jag visste att jag kan. Nu är det två månader kvar till OS. Det betyder två månader träning. Det betyder samtidigt mycket arbete, men hur många idrottare i världen får förbereda sig inför ett OS? Vi är sist och slutligen inte så många och jag är en av dem. Så jag kommer att stornjuta av den här tiden, träna som en tok och ha jätteroligt.

Hälsningar,

Pia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport