Hoppa till huvudinnehåll

Gränser, lamm och lejon

Niclas Sandells Bild: Lehtikuva niclas sandells

”Leffe höll på att gå under där just. Och när han såg Mickus´ (Bergdahls) tid fick han ett nytt anfall!” Ett sådant meddelande mottog en vän till mig i söndags från sin hustru hemma i Bennäs i Pedersöre och han kunde ju inte låta bli att delge mig det.

Den närvarokänslan bjöd jag gärna på. Det har varit en del knepiga tider också för oss mellanhänder, kommentatorerna, som ska förmedla, analysera och framförallt på något sätt förstå vad som händer på friidrottsarenorna.

Klockan var då en bit över halv nio senaste söndag kväll, och vi befann oss mitt i ett vimmel av själaglada och upprymda friidrottsvänner i Lapinlahti. Niclas Sandells hade just löpt 1500 meter på 3.36,88, kvalat in för OS, och en stund tidigare hade Sandra Eriksson persat i sitt sololopp på hindersträckan och klarat kvalgränsen likaså. Sandra och Niclas hade gjort människor överlyckliga. Människor som bryr sig om idrottarna och idrotten, och försökt uthärda i den kärvhet, den oflax och den ringaktning som präglat dagarna innan.

Men kvalgränser och all fokusering på dem i tid och otid är samtidigt också någonting som jag just nu är mycket trött på. Ibland känns det som om varje prestation som noteras i den oroliga friidrottsbevakningen i vårt land ska speglas mot någon resultatgräns, och när någon äntligen lyckats med en gräns så borde den helst ha klarats av med större marginal. Allt annat är amatörmässigt.

”Hur ska man orka motivera sig om man inte duger trots att man svart på vitt kan bevisa att man har presterat det som ska krävas?... Idrottare är inte objekt som ses på tv. Idrottare är människor med känslor och tusentals timmar med hårt jobb bakom sig.” Så här formulerar sig Sandra Eriksson i en färsk blogg. Sandra är en modig människa. Och hon skulle säkert ha ännu mera på sitt hjärta. Men hon har valt att vara tyst, som friidrottarna och tränarna idag gör. För de vet att om de börjar gnälla hamnar de att använda alltför mycket energi på sådant som bara ödelägger.

Det finns alltid de som innerst inne numera tycker att om man börjat syssla med uthållighetslöpning är man redan i grunden lite lamm. Inte lejon. Under 1500-metersdagarna på EM och sedan efter Lapinlahti-elittävlingarnas praktfulla klimax på löpbanan har jag tänkt på hemresan från EM i Barcelona för två år sedan.

Då hade Niclas Sandells missat finalen på 1500 m med 4 tiondelar av en sekund, och Jonathan Åstrand finalen på 200 m med 6 hundradelar. På flyget, där en massa idrottare och en likadan samling mediafolk satt fanns inget annat att läsa än en hög av den kvällstidning som brukar dela ut stolta lejon och bräkande lamm. Betyg intresserar. Både andras och egna. Få kunde låta bli.

Jonathan hade erhållit en rad lejon för sin prestation och Niclas ett antal lamm, och bedömarens tilläggskommentar kring hans 1500 där i Barcelona var i stil med att loppet inte innehöll någonting alls. Några små figurer i tryck bara, jo, men i just den miljön kändes omdömena oerhört starka. Det var då ändå två år, eller minst ett, till följande liknande tillfälle för de unga som satt där. Medan en hockeyspelare som anses ha spelat sämre har följande lejonchans redan i nästa lilla landskamp. Men så är ju ishockeyliraren också lejon redan i grunden, per definition. Och de breda folklagren har påverkats av all sådan här mentalitet i förvånande hög grad. Orsak och verkan flyter ihop. Okunskapen om (fri)idrott bara breder ut sig. Vilka illustrationer som eventuellt getts som betyg efter årets EM känner jag inte till.

Det skall bli så omåttligt skönt att nu få uppleva stafett-FM i Björneborg och nästa veckas elittävlingar i Villmanstrand och Kuortane. Inga kvalgränser i varje andetag längre. Bara tävlingar. Bara fajt. Bara idrott. Och därtill lite svårbegriplig kvalduell i Kuortane mellan släggkastarna Söderberg och Karjalainen. Samt en Keskisalo kanske ännu upp till vad som kallas för olympiskt bevis. Kolla in Björneborg. Kolla in Villmanstrand och Kuortane. Yle sänder.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport