Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardell
Jonas Gardell Bild: Norstedts förlag jonas gardell

Veckan efter midsommar 1983 tutade de finska kvällstidningarna ut att det dödande viruset hiv hade nått Finland och att skräcken för aids spred sig över landet - jag var 16 år gammal och jobbade i kassan i den lokala livsmedelsaffären. Dag efter dag i veckor framöver rapporterade pressen om hur det mystiska viruset skördade offer runtom i världen och hur hundratals potentiella smittbärare köade till hälsocentralerna på olika håll i landet för att låta testa sig.

Några år senare fick jag veta att en av mina klasskamrater hade dött i aids – denna dödliga sjukdom som skördade tusentals och åter tusentals liv världen över innan forskarna lyckades ta fram bromsmediciner för att hålla virushalten i blodet på en så låg nivå som möjligt för att hindra immunförsvaret från att slås ut och för att se till att den hiv-smittade patienten inte utvecklade sjukdomen aids.

Den svenska författaren, dramatikern, komikern och artisten Jonas Gardell var aktivt med i Stockholms bögsväng när de första svenska hiv-fallen uppdagades för trettio år sedan och han kände många som föll offer för sjukdomen aids som på svenska heter ”förvärvat immunbristsyndrom”.

I dagarna ger Gardell ut den första boken i en trilogi om hiv och aids i Sverige – trilogin går under namnet Torka aldrig tårar utan handskar och undertiteln på del ett är Kärleken. De resterande två delarna, Sjukdomen och Döden är färdigskrivna och kommer att ges ut nästa vår respektive höst om ett år. En tv-serie som baserar sig på trilogin kommer att visas på Sveriges Television i oktober i år.

I en intervju för Sveriges television från början av maj berättar Jonas Gardell så här om hur det varit att färdas tillbaka i tiden:

Jonas Gardell på SVT

Redan i Gardells två tidiga romaner, debutboken Passionsspelet (1985) och Odjurets tid (1986) förekommer hiv och aids, och i pjäsen Ömheten från 1989 skrev Jonas Gardell om de två 19-åriga killarna Benjamin och Rasmus, ett ungt par som smittats av hiv-viruset men som gör sitt yttersta för att dölja sjukdomen från sina föräldrar.

I den aktuella trilogin Torka aldrig tårar utan handskar får vi återknyta kontakten med Benjamin och Rasmus och i bokseriens första del, Kärleken, ger Gardell oss bakgrundsinformation: vi får följa två skygga och sköra killar som växer upp på varsitt håll.

Benjamin växer upp i Stockholm, hans familj är Jehovas vittnen och sedan tidiga år har Benjamin fått lära sig att kontroll är lika med kärlek, att faderns vilja är lag och att han ska bli en god tjänare till Jehova. Till föräldrarnas glädje och stolthet har Benjamin blivit Pionjär och därmed har han också förbundit sig att gå i tjänsten, dvs. knacka dörr, åtminstone 90 timmar i månaden.

Rasmus kommer å sin del från den lilla värmländska orten Koppom där byns killar kastat äpplen och ropat glåpord efter honom. Efter studentexamen beslutar Rasmus sig för att lämna det inskränkta Koppom bakom sig och ta tåget till storstaden Stockholm för att kunna klä sig som han vill (förebilden är Nils Dardels målning ”Den döende dandyn”) och för att bli den han är.

Kärleken är en berättelse om en specifik tid, tidigt 1980-tal, och en specifik plats, Stockholm. Ett Stockholm som Gardell beskriver som en liten, mörk och provinsiell stad. En stad dit bögar (och flator) vallfärdade från när och fjärran för att omforma skammen till identitet och stolthet.

Väl framme i huvudstaden sökte de sig med flackande blickar till mytomspunna platser som den s.k. Bögringen på Stockholms centralstation (citat ur boken: ”Rasmus vet mycket väl vad denna cirkelformade öppning, vad denna mötesplats kallas i folkmun. Bögringen. Är det någonting tonårspojkar ute i landet vet om Stockholm är det detta: i Stockholm finns bögarna, och bögarna träffas vid Bögringen, där de raggar upp varandra för att gå hem och knulla varandra i prutten.”), de hade diskret och tyst snabbsex i skydd av kvällsmörkret i stadens parker, på den offentliga toaletten på Centralstationen eller i en alkov på Stadshusets kortsida, de spanade in potentiella partners på gaycaféet Piccolino i Kungsträdgården och träffades för en öl på Club Timmy på Södermalm.

”Var och en som kom till staden hade en resa bakom sig, bar på en historia oftast fylld av utanförskap och ensamhet och lögner, en sorts sår som egentligen aldrig någonsin läkte, utan ständigt var öppna eller sprack upp igen vid varje beröring.
Man fick färdas så långt för att komma hem.”

Det är djupt gripande att läsa Jonas Gardells skildring av dessa unga män, om deras hudlöshet och skräckblandade förtjusning inför det livsavgörande steget som ofta innebar att de tvingades leva ett liv i förnekelse, lönndom och lögn.

Boken igenom får vi följa Benjamin och Rasmus som på varsitt håll och omedvetna om varandra rör sig i staden – den ena vågar knappt tänka tanken ut och än mindre erkänna för sig själv att han är homosexuell, den andra har lyckats övervinna sin initiala blyghet och ivrig som en kalv på grönbete kastat sig ut i det ena erotiska äventyret efter det andra.

Julaftonskvällen 1982 träffas Benjamin och Rasmus hemma hos Paul, alla stockholmsbögars egen ”mamma”. I köket i en tvåa på Söder i Stockholm har sju män samlats för att fira jul:

”Det är Paul från Södermanland, Bengt från Jämtland, Reine från Bohuslän, Benjamin från Stockholm, Rasmus från Västmanland, Lars-Åke från en norrförort och Seppo hela vägen över Östersjön från Finland.
Alla har de brutit upp från sina hemorter och färdats hit, stått trasiga inför staden, och allt de haft var stadens löfte om att göra dem hela.
Så de har trotsat sin rädsla och sitt självförakt och låtit staden omfamna dem, bära dem, trösta dem.
Förvandla dem.”

I den ovannämnda intervjun för Sveriges television sa Jonas Gardell att den första delen i serien är den lyckliga boken – den skildrar hur två unga vilsna killar finner kärleken hos varandra – men samtidigt vet vi som läsare att Rasmus redan bär på det lömska viruset HIV och att de två följande delarna i serien kommer att handla om sjukdom och död.

Förutom att texten glöder av ilska över alla oförrätter som homosexuella utsattes för under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal, kännetecknas den av en stor smärta och sorg över alla dem som drabbades av ”Den nya Pesten”.

***

Några fakta med anknytning till homosexuellas rättigheter samt hiv och aids i Sverige som Gardell tar fasta på i boken och som man gör gott att ha i minnet när man läser historien om Benjamin och Rasmus – en historia som baserar sig på verkliga händelser med riktiga personer som förebilder:

År 1944 hade homosexualiteten avkriminaliserats i Sverige och fram till år 1979 hade homosexualitet fortfarande officiellt klassats som en mental rubbning. I augusti 1979 ockuperade ett gäng homoaktivister Socialstyrelsen och aktivisterna krävde att Socialstyrelsen slutade klassificera homosexualitet som en sjukdom – detta skedde också två månader senare.

Det första tecknet på en annalkande storm och sjukdomsepidemi publicerades i en artikel i gaytidningen ”Revolts” januarinummer 1982 – i en artikel med rubriken ”Hårda tider i U.S.of A.” noterade skribenten i en mening att de amerikanska myndigheterna brottades med en mystisk lunginflammation som drabbade homosexuella. Några månader senare publicerar ”Revolt” en text med rubriken ”Sjukdomarna som drabbar oss” där signaturen Micke bl.a. skriver om syfilis och amöbadysenteri samt tre nya och mystiska sjukdomar som på senare tid drabbat speciellt homosexuella män i USA, nämligen den sällsynta cancersjukdomen Kaposis sarkom, lunginflammation och en ovanlig och aggressiv form av herpes. I folkmun kom sjukdomen att heta ”homosexsjukan” eller ”bögpesten”.

HTLV-III eller hiv, dvs. humant immunbristvirus, spreds snabbt och obemärkt bland (i första hand) bögar världen över – den 9 augusti 1983 avled den förste svenske mannen i aids på Roslagstulls infektionssjukhus. Samma år blev hiv/aids anmälningspliktigt och sedan dess och fram till slutet av 2011 har det svenska Smittskyddsinstitutet noterat 9 891 fall av hivinfektioner, varav 2 428 har fått diagnosen aids och 2 141 har rapporterats avlidna.

Ännu i början av 1980-talet vägrade Dagens Nyheter att publicera dödsannonser där den avlidne var man och den närmast sörjande var man med motiveringen att det var ”ovärdigt”, Aftonbladet tryckte upp helsidor som pekade ut bögar som mördare, Svenska Dagbladet publicerade insändare som påstod att ”oskyldiga” kunde få aids genom nattvardsvinet. Riksdagspolitiker, ledarskribenter och läkare krävde registrering av homosexuella och tvångsomhändertagande av smittade. Det fanns folk som ville etablera ett arbetsläger för hivsmittade i Norrland.

***

Titeln på Gardells triptyk – Torka aldrig tårar utan handskar – faller tillbaka på en incident i ett isolerat rum på Roslagstulls infektionssjukhus där en äldre sjuksyster och ett yngre sjukbiträde (regelrätt försedda med skyddshandskar, munskydd och gula skyddsrockar) lagt om aidspatientens liggsår: det unga biträdet tar av sig sina handskar för att rätta till ett lakan och i en impuls av empati lutar hon sig sedan fram över den unge mannen i sängen och torkar hastigt bort hans tårar med ovansidan av handen, varpå den äldre sjuksystern tillrättavisar det unga biträdet: ”Torka aldrig tårar utan handskar!”

För en inblick i hur det gick till när hiv uppdagades i Finland kan man t.ex. läsa på Finnqueers webbplats där Olli Stålström, Seta-aktivist och en av dem som grundade Aids stödcentralen, berättar om den panik som bröt loss sommaren 1983 och här redogör också biträdande överläkare Juhani Lähdevirta för hur man gick tillväga för att på bästa sätt ta hand om hiv-drabbade patienter på inre medicinska avdelningen på Aurora sjukhus i Helsingfors:

Artiklar om HIV och aids i Finland på Finnqueers webbplats

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje