Hoppa till huvudinnehåll

Mattias Fyhr: Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre.

mare kandre
mare kandre Bild: Ellerströms förlag/Mattias Fyhr mare kandre

Någonstans uppe på vinden ligger den nerpackad, den där halvfärdiga pro gradu-avhandlingen om den svenska författaren Mare Kandre och dekonstruktionen av jaget - avhandlingen som jag la på hyllan för drygt 17 år sedan när livet ställde sig i vägen i form av barn, olika arbetsuppdrag och ett byte av boningsort. Under åren som gått har det dessvärre inte blivit av att leta fram den där högen med papper, korten med anteckningar och mind map:en med pilar och cirklar i olika färger.

Det är med ett visst vemod jag tänker tillbaka på mitt halvfärdiga arbete om Mare Kandre och den magnifika romanen Bübins unge – boken som är det stående svaret när någon frågar mig om den största läsupplevelsen i mitt liv. Jag får fortfarande gåshud när jag läser inledningen:

Det blir sommar –
I solen är allting upptänt och hårt.
Träden bolmar sötma, flugor; jorden är tyst; vinden flyttar buskarna, de täta bärsnåren, upp ur gräset, tvingar upp enarna mot muren.
Det höga gräset når mig till höften.
Jag står långt ner, som i ett djupt vatten, och trycker undan träden, trycker undan buskarna.
För var dag går man längre ner i den trånga tunneln.
Färgerna blir dovare, mörkare. Ljuden stockas i det gula vattnet.
Det kommer närmare. Det är inte det att världen blir mindre, nej: man går inåt, neråt, in i den stora hettans buk –
Man hör stenar spräckas i den djupa jorden.

Så börjar den suggestiva historien om huset i den igenvuxna trädgården där Onkel, Bübin och flickan bor – en stor, hemsk flicka som verkar vara i vägen för allt, ja, framför allt sig själv.

Det som ständigt fascinerar mig med Mare Kandres texter är hennes briljanta språk, ett språk så exakt och okuvligt, så skitigt, vackert och mörkt – för att lägga an en fin åsnebrygga till litteraturvetaren Mattias Fyhrs nyutkomna bok om Mare Kandre och de böcker och filmer som hon tog intryck av i sitt författarskap.

Mattias Fyhr lärde känna Mare Kandre i september 1998 i samband med ett forskningsprojekt kring nutida svenska författare och deras förhållande till gotik, och under åren fram till Kandres alltför tidiga död (hon var bara 42 år gammal) skärtorsdagen 2005 höll de kontakt och träffades då och då för att se på film tillsammans eller för att utbyta tankar om de drivkrafter och inspirationskällor som låg som grund för Kandres författarskap.

I boken Skitigt vackert mörker har Fyhr samlat stort och smått från de drygt sex åren – här finns korrespondens i form av mejl, kort, brev, transkriberade intervjuer, meddelanden på telefonsvararen, fotografier, teckningar och målningar. Allt presenteras i tidsordning och i originalform och boken blir till ett högst personligt hållet dokument om en vänskap, men ger också en intressant bild av den litterära scenen och konstnärliga miljön i Sverige under en period på tjugo-tjugofem år.

Listan över Mare Kandres utgivning omfattar elva böcker på arton år, från debuten år 1984 med I ett annat land till den sista boken Xavier från år 2002. Innan Kandre började skriva prosa var hon sångerska och låttextskrivare i postpunkbanden Kramp, Ruhr och Global Infantilists.

I inledningen av boken skriver Fyhr att ett syfte med boken är att problematisera den mediala bilden av Mare Kandre – när Mare debuterade som författare hösten 1984 hyllades hon av en begeistrad kritikerkår som ett litterärt underbarn, och enligt Fyhr bidrog denna upphaussning att Kandre hamnade i ett medialt och ytligt klimat där journalister som intervjuade henne, kritiker som kritiserade henne och forskare som hänvisade till hennes verk inte alltid hade så stor kunskap om hennes litterära universum som man kunde önska.

Enligt Mattias Fyhr förföll många kritiker och forskare till att se Kandre som en naturbegåvning som skrev sina texter mest på känn, de hade inte förmågan eller kompetensen att analysera hennes verk med utgångspunkt i den värld av gotik, skräck och mystik som hon sökte och anammade inspiration ur.

När jag läser Mattias Fyhrs bok blir jag smått generat medveten om att min ofullbordade avhandling om Kandres författarskap skulle ha blivit en enögd analys av hennes tidiga författarskap. Under min studietid (vi talar om början av 1990-talet) var jag nämligen (i likhet med många andra) starkt påverkad av de franska poststrukturalisterna och dekonstruktivisterna med Jaques Lacan, Jaqcues Derrida, Hélène Cixous och Julia Kristeva i spetsen, och mycket kretsade kring frågor om intertextualitet, om jaget i förhållande till den Andre/främlingen, om abjektion och äckellust, om kvinnligt skrivande osv. Så här i efterhand undrar jag ibland om jag (som inte ens kan franska) på riktigt, helt och fullt, förstod vad jag höll på med …

Jag är tacksam för att Mattias Fyhr i dag får mig att se Kandres verk i ett så mycket bredare perspektiv där gotiken och skräckromantiken tar stor plats, där Kandre är mer eller mindre uttalat inspirerad av nyhetsartiklar hon läst, upplevelser hon haft, hon nämner ett flertal författare som hon läser med stor behållning, bland dem författarsystrarna Brontë, författare som Samuel Pepys, Virginia Woolf, Margaret Atwood och filmmakare som Werner Herzog och Andrej Tarkovskij, enstaka skräckfilmer som ”Poltergeist II” och science-fiction filmer som ”The Matrix” har haft stor inverkan på enskilda texter osv.

I boken framgår att Kandre och Fyhr ofta ger varandra tips om böcker och filmer och de för ett kontinuerligt samtal om gotik, vad det betyder för dem och vad det står för i Kandres texter. I en intervju som Fyhr gjorde med Kandre i december 1999 berättar Kandre att gotik för henne snarast är en stämning, en lite överdriven och uppskärrad känsla och att hon gärna borrar in sig i det fördolda och hemliga:

”Man kan inte sätta sitt finger på det va … Det … det kan vara ett slott som är byggt – man är inuti i ett slott som är byggt på ett egendomligt sätt och man, du vet, man är fången inuti nånting som är större än en själv, man har ingen överblick.”

Kandre framhåller också att hennes texter ofta handlar om sådant som man vill undvika och saker man inte vill ta itu med.

Hur skiljer sig gotiken från skräcken kan man ju fråga sig och Matthias Fyhr gör för sin del följande distinktion:

”Skräck är när det främmande, exempelvis ett monster, dimper ned i den normala verkligheten. Men i gotiken beskrivs hela världen som främmande och det är en helt annan sak.”

Det särpräglade, skrämmande och varför inte också främmande, landskap som Kandre målat upp i sina texter har allmänt kallats för Kandre-land, ett kargt och trotsigt, nästan fientligt, landskap. I Mattias Fyhrs bok framgår att Mare själv såg på detta landskap som ett slags sinnebild för en exil i exilen, som ett förlorat och hopfantiserat Estland. Mares mamma och mormor flydde till Sverige från Estland under andra världskriget och senare återvände familjen då och då till huset i Nõmme utanför Tallinn där Mares mamma växte upp:

”(---) jag tror att det är nåt slags grej att jag ska försöka få nåt slags begrepp om Estland. För när jag var liten så var ju Estland ett ett mycket – jag fattade inte vad det gick ut – eller vad det var för ställe. De kom från ett land… som en gång bevisligen hade funnits, som de hade minnen ifrån, men det landet fanns inte längre. Och landet låg kvar men man kunde inte åka dit.”

Mare Kandre skulle ha fyllt 50 år i år, men det blev inte så. Ända sedan Mare Kandres död skärtorsdagen 2005 har det spekulerats om huruvida Kandre begick självmord eller om det var fråga om en olycka. I breven och mejlen från Mare till Matthias från början av 2000-talet framgår klart och tydligt att livet som ensamstående mor inte alltid var så lätt med komplicerade personrelationer och under flera år hade Kandre ätit ångestdämpande och smärtstillande läkemedel som hon så småningom blivit beroende av. Dessvärre förefaller det som om läkaren som hade hand om Kandre under en längre tidsperiod skrivit ut för höga andelar av dessa mediciner och att oavsiktliga överdoser och olämpliga kombinationer av dessa läkemedel tog en tragisk vändning: ”Den ödesdigra utgången med Mare Kandres död kunde således ha inträffat vid något tidigare tillfälle. Läkaren tilldelades en varning för att ha brustit i sitt omhändertagande av Mare Kandre, felet ansågs varken ringa eller ursäktligt”, noterar Mattias Fyhr.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje