Hoppa till huvudinnehåll

Sara Razai: Jag har letat efter dig

Böcker.
Böcker. Bild: YLE/Pekka Elomaa boksalongen

I den finlandssvenska litteraturen har det varit rätt tunnsått med skildringar av möten och krockar mellan den finlandssvenska/finländska vardagen och människor med en annan kulturell bakgrund. Under många år, ja rentav decennier, har författare som Marianne Backlén och Zinaida Lindén fått stå rätt ensamma som skildrare av dessa möten. Men i dagarna debuterar Sara Razai med romanen Jag har letat efter dig som utspelar sig i Åbo under tidigt 2000-tal och som handlar om hur 26-åriga Annika Andersson med rötter i Kristinestad träffar 19-åriga Samim Shafiqi från Tabestan på en pub i centrala Åbo.

Jag har letat efter dig handlar om Annika Andersson, en tjej från Kristinestad som kommit till Åbo för att studera ekonomi och efter avslutade studier har hon lyckats få en tidsbunden kontraktsanställning på en bokföringsbyrå – med ansvar för ett stort svenskt kosmetikföretag som hade planer på att slå igenom i Finland.

Till det yttre börjar livet m.a.o. hitta sin form, men den inre tomheten och rotlösheten skaver. En höstdag på väg hem från jobbet blir Annika stoppad av en kille utanför en bar och till sin egen förvåning finner hon sig plötsligt vid bardisken tillsammans med en studiekompis och hennes väninna. Baren Bailando är en samlingsplats för många män med utländsk bakgrund och stadens tjejer, eller för att citera en av Annikas ex-killar: ”korkade brudar med smak för mustamakkara”.

Vi lever i en tid när det gått ett år sedan flygplansattackerna i New York och när misstänksamheten mot människor med mörk hudfärg och för oss främmande tungomål är på topp. En tid när vaktmästare inte släpper in folk av utländsk härkomst på restaurangerna i staden, en tid när polisen kan uttala sig föraktfullt om kvinnor som rör sig tillsammans med mörkhyade män, en tid när berusade unga vita män tar sig rätten att i tid och otid häva ur sig otidigheter om invandrare som enligt dem inte är bra på något annat än kebab och pizza.

Så småningom blir Bailando som ett andra vardagsrum för Annika och hon blir bekant med Samim som flytt från krigets Tabestan, ett krig som berövat honom hela hans familj och hans framtid. Efter många om och men har Samim kommit till Finland i hopp om att bygga upp ett nytt liv – men byggstenarna han har att utgå ifrån är inte de bästa möjliga: en hög med obrutna kuvert innehållande räkningar, diverse betalningsanmärkningar, ströjobb på kebabrestauranger, svartjobb på pizzabarer och en bäddsoffa att sova i hemma hos en kompis.

Många obesvarade frågor och undvikande svar gör att Annika tvekar att gå djupare in i relationen, medan Samim ivrigt planerar för en gemensam framtid – han köper en servis på avbetalning till det blivande gemensamma hemmet och han drömmer om att tjäna ihop pengar till en stor platt-tv. Samim gör sitt bästa för att leva i nuet och att planera för framtiden, han har ingen lust att gräva i gamla ömmande och såriga minnen, medan Annika för sin del upplever att hon inte kan ta steget fullt ut om hon inte känner till Samims bakgrund. Annika efterlyser öppenhet och rak kommunikation, medan Samim tar Annikas utspel som ett uttryck för misstroende med den påföljden att Samim slår bakut och drar i handbromsen.

Sara Razais skildring av kulturella kantstötningar i vardagen känns genuin och, vågar jag säga det, genomlevd. Trots att man som läsare och recensent ska undvika att blanda ihop fakta och fiktion eller att försöka se paralleller till författarens eget liv i dennes text kan det gott och väl tänkas att Razai har egna erfarenheter som hon använt sig av i sin text: Sara Razai är född i Kristinestad, hon har studerat litteratur och engelska i Åbo och idag jobbar hon som stödlärare i svenska för barn med invandrarbakgrund i Helsingfors, och hon är gift med en man från Afghanistan.

Givetvis är historien om Annika och Samim fiktion, och texten har många förtjänster: jag tänker bl.a. på hur författaren blandar språk (svenska, engelska, bruten/knagglig finska) eller på hur hon skildrar de mångfacetterade kulturella konflikterna ur olika synvinklar, som t.ex. när Samim tar Annika med ut till förortsåbo för att hälsa på en familj som kommer från Samims tabestanska hemby:

”Vem är du?” frågade hon med örhängena.
”Annika.”
”Alltså, jag menar, vad gör du här?” förtydligade hon med skärpa på en oklanderlig finska. ”Är du Samims flickvän, eller vad?”
”Jag är hans … vän … bara”, min osäkerhet lyste igenom.
”Fortsätt på den linjen”, sa hon med nagellacket och lutade sig framåt. ”Det är bäst för dig.”
”Lyssna på Samira”, sa den andra medan örhängena kastade bländande reflexer. ”För din egen skull. Sä oot blondi, så oot suomalainen, du fattar inte hur det funkar.”
”Vad då, hur det funkar?” sa jag lite trotsigt.
Samira och Shirin utbytte blickar.
”Vad händer när din pappa får veta att din pojkvän är muslim? Och vad händer när du märker att okej, Samim kanske vill ha lite kul med dig en tid. Men när han ska gifta sig, då väljer han en tjej från Tabestan.”

Misstänksamheten och fördomsfullheten förefaller att vara ömsesidig – rädslan för det främmande grasserar i alla läger och för Annikas del visar det sig vara ett styvt jobb att övertyga näromgivningen om att förhållandet mellan henne och Samim är seriöst.

Jag har letat efter dig är ett välkommet skönlitterärt bidrag till diskussionen om främlingskap och främlingsfientligheten i vårt land. Författaren ger inga lösningsmodeller för hur vi ska lyckas leva med varandra - och inte enbart sida vid sida - men genom att fokusera på den vardagsverklighet som Annika och Samim och deras umgängeskrets lever i kan vi förhoppningsvis få en större förståelse för varandra.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje