Hoppa till huvudinnehåll

Smutskastningen outsourcad i amerikanskt presidentspel

Mitt Romney utmanar Barack Obama i presidentvalet den 6 november 2012. Bild: EPA/SHAWN THEW presidentvalskandidat

Visste ni att Mitt Romney kommer att göra livet värre för kvinnor och sexuella minoriteter? Eller att Barack Obama inte har skapat ett enda nytt jobb? Så här låter pajkastningen inför presidentvalet i USA, där påkostade reklamfilmer nu tutar ut budskapen i sociala medier.

Många reklamfilmer har väckt stor uppståendelse i USA på sistone. De sprids av så kallade superkommittéer, eller Super Political Action Committees.

- En superkommitté är en grupp mänskor - till exempel bara två stycken - som vill påverka val, och som inte är en del av kandidatens valmaskineri, men som klart stöder en kandidat. Eftersom de inte är direkt anknutna till kandidatens valmaskineri, kan de föra fram vissa teman som lämpar sig för kandidaten, förklarar forskaren Charly Salonius-Pasternak på Utrikespolitiska institutet.

Forskaren Charly Salonius-Pasternak låter sig ständigt förbryllas av amerikansk politik. Bild: Yle / Eva Pursiainen charly salonius-pasternak

Vad leder det här till?

- Man kan se redan nu att de officiella kampanjorganisationerna överlåter den allra smutsigaste reklamen till superkommittéerna. Då kan man alltid förneka och ta avstånd från påståendena, det var ju inte vår kampanj, fast man absolut stöder det. och säga Reklamen är högst kritisk, högst negativ, och direkt riktad mot den andra kandidaten.

Kommittéerna går lite för långt och vet att de gör det. Det är dyrt med reklam på tv - men är den tillräckligt kontroversiell visas den i tv-program, sprids i sociala medier och orsakar debatt. Fast reklamen skulle bestå av lösryckta citat ihopklippta på suspekta sätt, så att motkandidatens budskap blir förvrängt, når de ändå ut med sitt budskap.

- För att man inte ska behöva vara rädd för att enskilda kandidater ska behöva försvara en enskild reklam, finns det ett starkare incentiv att tänka på fakta. Det stör inte så mycket om någon kommer om några veckor eller en månad och säger att det där var inte rätt.

Hur är det möjligt?

Också i USA finns det begränsningar i valfinansieringen. En enskild individ kan donera högst ett par tusen dollar till en officiell valkampanj. Men i januari 2010 kom Högsta domstolen i USA med ett beslut som gör det möjligt för utomstående kommittéer att samla in så mycket pengar de bara orkar, hinner och kan av både företag och privatpersoner. Nu kan vem som helst stöda en superkommitté med oändliga summor pengar. Ett exempel på det här är casinomiljardären Sheldon Adelson som i republikanernas primärval stödde Newt Gingrich med åtminstone 10 miljoner dollar. Då det blev klart att Mitt Romney blir republikanernas presidentkandidat, stödde Adelson i stället Mitt Romneys superkommitte med miljontals dollar.

- Det rör sig om free speech, yttrandefrihet, förklarar Salonius-Pasternak. Kommunikation går under yttrandefrihet, och då ska man få donera pengar till någon som kommunicerar i ditt ställe.

Enligt Salonius-Pasternak användes högst 10% av extern finasiering till reklam för fyra år sedan. Nu kan externa kommitteer använda mer pengar på reklam än vad den officiella kampanjbudgeten har till sitt förfogande i sin helhet.

- Romney lär använda 200-300 miljoner för att få ut Barack Obama ur Vita huset.


Problem med transparensen

Officiellt ska inte kommittéerna och kampanjorganisationen ha någon kontakt med varann för att koordinera sig. Men som Charly Salonius-Pasternak förklarar är den regeln i praktiken är ett skämt.

- Alla kommitteer är grundade och organiserade av nära vänner till kandidaterna. Att hindra vänner från att föra privata samtal om något så aktuellt som en presidentvalskampanj, det är omöjligt att förhindra.

Att övervaka att officiella kampanjorganisationer inte samarbetar med superkommitteer är en utmaning. Och ett annat, riktigt problem med superkommitteerna är transparens. Salonius-Pasternak förklarar att kommittéerna är förpliktigade att rapportera vem som donerar pengar, men innan tidsfristen för rapporten gått ut är valet i praktiken redan avgjort.

- HD skrev att det är klart att man inte ska begränsas i att kommunicera vad man tror. på Men samtidigt bör man vara väldigt transparent och öppen med vem som ger pengar. Problemet är att man visst rapporterar vem som ger pengar, men beroende på hur öppen man vill vara kan det ta upp till 4 månader innan man får veta det.

- Det kan hända att en väljare inte har en aning om vem som gett 100 miljoner dollar till en kampanj eller kommitté, det kommer ut först efteråt.

Då domstolsbeslutet - som kallas för Citizens United -kom i början på 2010, kritiserades det starkt. Farhågorna i synnerhet bland president Barack Obamas supportrar var att utländska donatorer kunde blanda sig i amerikanska valkampanjer.

- Det skulle vara osannolikt att exempelvis en saudisk prins gav pengar direkt till en superkommitté- det skulle vara ett politiskt problem - men det är alls inte omöjligt att köpa ett litet företag i USA och pumpa in pengar i en kampanj. Det är ju helt möjligt, spekulerar Charly Salonius-Pasternak.

Ifall det kom ut att en stor del av kampanjpengarna kommer från Ryssland eller Saudiarabien skulle det bli en skandal. Därför är det sannolikt att kampanjerna noga ser till att inte veta om ifall sådant här äger rum.

Rekommenderad läsning: Pro Publica är en fristående sajt för grävande journalistik i USA. En lista på alla superkommittéer hittas på webbsidan.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle