Hoppa till huvudinnehåll

Kubanska boxare, slovenska skidåkare

Robeisy Carrazana Ramirez från Kuba vinner OS guld i lättvikt London 2012
Ramirez tog guld i London Robeisy Carrazana Ramirez från Kuba vinner OS guld i lättvikt London 2012 Bild: EPA/DENNIS M. SABANGAN robeisy carrazana ramirez

En av visionerna inom toppidrottens förändringsgrupp är att integrera träningen i den idrottande ungdomens vardag. För detta ändamål finns det, eller grundas det, idrottsakademier runt landet. När man går på högstadiet skall det finnas specialiserade skolor som erbjuder möjlighet till att träna under skoltid. Efter högstadiet skall det bli möjligt att kombinera studier med idrottandet så att ingendera blir lidande.

Det verkar bra. Efter att en lovande, idrottande ung flicka eller pojke fyllt tretton har hon eller han alla möjligheter att träna ändamålsenligt och tillräckligt mycket för att kunna ha bra förutsättningar att nå världstoppen.

Frågan om vad som skall hända före man fyller tretton började jag grubbla över efter att häromdagen ha råkat se på två olika klipp på Youtube. Den ena var en dokumentär om kubansk boxning och i den andra fick man se Ung i Finlands principer om hur vuxna skall förhålla sig till sina idrottande barn. Båda är välgjorda och båda innehåller viktiga poäng om vad som krävs för att barn ännu i seniorålder skall ha en chans att klara sig internationellt.

Det slog mig dock hur otroligt hårt satsande idrottare våra barn skall möta. Dokumentet från Kuba berättade om en boxningsakademi i Havanna där barnen i tioårsåldern väcktes klockan fyra på morgonen. Jo, det bor alltså inkvarterade utanför sina hem. I den andra videon berättar Mika Kojonkoski att det är viktigt att sova minst nio timmar i dygnet.

Klockan 4.30 inleder kubanerna sitt första träningspass för dagen. Då sover man här. Klockan 6.00 är det dags för att tvätta sig Havanna och klockan 8.00 börjar skolan. Före våra barn har vaknat har kubanerna dagens första träningspass avklarat.

Efter skolan är det dags för det andra träningspasset som börjar klockan 16.30. Det varar i ungefär 90 minuter. Kubanerna siktar på de nationella mästerskapen för under 12 åringar. Det är föga förvånande att Kuba har dominerat amatörboxning de senaste fyrtio åren. Saldot med 32 OS-guldmedaljer sedan München är imponerande med tanke på att det socialistiska landet bojkottade både OS 1984 i Los Angeles och 1988 i Seoul.

Orsaken till att man satsa på elitidrott i Kuba är den samma som den var i Sovjetunionen, DDR och övriga socialistiska nationer – genom sport var det möjligt att visa åt de kapitalistiska länderna och övriga världen hur överlägset det egna systemet var. Nå, alla vet vi att det inte är så enkelt. Och inte skriver jag detta för att vi skall införa ett nationellt system där man inkvarterar barn som är under tio i diverse akademier.

Faktum kvarstår dock. Inte bara i Kuba och liknande nationer, utan även i flera länder i väst, förbereder sig barn i under tio års ålder för att nå världseliten. Det är dessa idrottare som den finländare, som inte genomgått ett träningspass före lågstadieskolan börjar klockan 8.00, möter i stortävlingar. Det är inte svårt att gissa vem som vinner.

Vilket får mig att tänka på Slovenien. Ett pyttelitet land med knappt över två miljoner invånare (2 055 527, för att vara exakt, 1.4.2012.). Landet tog fyra medaljer i OS i London, guld i judo, silver i slägga, brons i rodd och skytte. Därtill är landet rankad 24:e i FIFA:s tabell där Finlands position är 94. Det slovenska systemet har vaskat fram idrottare som Anze Kopitar (NHL, Los Angeles Kings), Jure Kosir (alpint), Tina Maze (alpint), Petra Majdic (längdåkning), Primoz Peterka (backhoppning). På 2000-talet har Slovenerna vunnit 15 medaljer i sommar-OS då Finland lyckats bärga 13 under samma tid.

Dessutom hör Slovenska lands- och klubblag i världssporterna basket och handboll till den internationella toppen.

Hur är det möjligt att ett land med så få invånare klarar sig så bra i den stenhårda internationella konkurrensen? Svaret är enkelt. I Slovenien är sport en viktig del av utbildningen från första början. Dessutom heter ministeriet som ansvarar för detta, Undervisnings- och sportministeriet. Inte som hos, Undervisnings- och kulturministeriet.

Det finns fyra läroämnen som är obligatoriska och i vilka de enskilda skolorna inte har rätt att göra förändringar i läroplanen. Dessa är modersmål, främmande språk, matematik och sport. I själva verket borde ordningsföljden vara modersmål, matematik, sport, främmande språk. Efter den nionde klassen har ett slovenskt barn endast studerat modersmål och matematik mera än sport. Därefter kommer ämnen som geografi, biologi, musik, historia, kemi, fysik, naturvetenskaper osv.

Det kubanska systemet skulle inte fungera i vårt land, det förstår alla. Men det finns system som kunde göra det och leda till framgångar på internationell toppnivå för att inte tala om vilka besparingar samhället skulle göra i det långa loppet på att finländarna lär sig att vara aktiva. Redan i grundskolan.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport