Hoppa till huvudinnehåll

Monika Fagerholm: Lola uppochner

monika fagerholm, lola uppochner
monika fagerholm, lola uppochner Bild: Schildts & Söderströms förlag lola uppochner

I en intervju med Monika Fagerholm i tidningen Västra Nyland den 18.09.2012 säger Fagerholm att hon ser på småstaden som ett laboratorium. I det här fallet är småstaden Ekenäs i Raseborg dit Fagerholm flyttade i december 1998 för att vara kulturstipendiat i Villa Snäcksund, och hon flyttade inte bort från orten när stipendietiden gick ut.

När hon kom till Ekenäs drabbades hon av skräck – mörkret och tystnaden var påtaglig, och Fagerholm säger att det kändes som om den stora tystnaden gömde en hemlighet. Nu har Fagerholm satt ord på denna skrämmande och intensiva känsla av ensamhet och mystik och skrivit romanen Lola uppochner som rent miljömässigt bär starka drag av Ekenäs.

Den här gången utspelar sig Monika Fagerholms litterära universum i småstaden Flatnäs – en stad där alla känner alla och där alla klagar på allt men ändå stannar kvar, i ”tomheten, ödsligheten, ingentingheten som konstituerar Flatnäs”.

Vi rör oss på två olika tidsplan – dels hösten 1994, dels hösten 2011 – och i fokus för berättelsen står ett antal händelser som ruskade om den lilla staden i dess grundvalar hösten 1994.

Jag kan tänka mig att en och annan Ekenäsbo gärna läser historien som en nyckelroman och ser likheter med olika invånare i staden – och den som kan stadens kartografi, som plockat vitsippor på Ramsholmen, som strykt omkring i Gamla stan och smygkikat in genom folks fönster och som kajkat runt med båt på Södra viken, eller Skitviken som den kallas i folkmun, kan med lätthet följa romanens gestalter i spåren.

Persongalleriet är, som sig bör i en sann Monika Fagerholmbok, rikligt och mångfrestande, omisskännligt och totalt oförglömligt:

Här finns karaktärer som Galna Kvinnan, en berömd poet i 50-årsåldern, som gått och blivit religiös på äldre dagar, vi får också stifta bekantskap med Ted Tallqvist, en världskänd dokumentärfilmsregissör som är den enda finländare som fått en Juliette i Hollywood för bästa utländska dokumentärfilm, vi lär känna Eva Anderberg, f.d. lärare och präst, som förlorat både man och son i en drunkningsolycka och så har vi den entreprenörssinnade ynglingen Bjarne Marin som kör omkring i sin skåpbil med texten ”Candy Hot Truck” och säljer allt från godis och korv till porrtidningar under disk. Och ett tiotal andra personer – många av dem ungdomar i övre tonåren som är förbundna med varandra på olika sätt – antingen genom släktband eller så är de familjebekanta och umgås i samma crème de la crème-kretsar från Skitviken, Gamla stan och Flatnäs Västra Slyet. Eller så kommer de från vitt skilda kretsar och dras till varandra av nyfikenhet, leda eller äventyrslusta.

Många av händelserna i boken utspelar sig i kvarteren kring de fina villorna nere vid Skitviken: från den där ödesdigra festen i en av villorna i september 1994 när 22-årige Flemming Pettersson hittas brutalt mördad i en sandgrop till den agathachristieaktiga uppgörelsen i bästa cluedostil i samma villa sjutton år senare.

På samma gång som vi följer stadens invånare i jakten på en mördare får vi ta del av de osynliga trådar som löper mellan folk i en småstad – vilka mekanismer (hänsyn, nepotism, amorösa relationer, ekonomiska beroendeförhållanden mm) som styr ens handlande, medvetet eller omedvetet, och vilka hemligheter som gömmer sig bakom de fladdrande gardinerna: Det finns många människor i vår lilla stad, många öden bakom de prydliga fasaderna – mycket sorg och många hemligheter, såsom titeln lyder på ett skolprojekt med berättelser från Flatnäs.

En som har stenkoll på allt som försiggår i staden är Anita Bäck som bor i Kvarnen tillsammans med sin mamma Ulrika, en misslyckad och lätt försupen poet, och Anitas lillasyster Ca som tidigt blir en av de huvudmisstänkta förövarna.

Anita lider av en sällsynt muskelförtviningssjukdom som gjort henne rullstolsbunden och hon fördriver dagarna uppe på andra våningen i Kvarnen med utsikt över skog och mark – hon har t.o.m. en radar som hon kan zooma in folk med! Golvet i det runda rummet är täckt av 22 000 pusselbitar (motivet är en enorm himmel med en Blakesk ängel) till ett pussel som inte vill bli lagt och rummet är belamrat av böcker som Anita bara läser titlarna på. Sin isolation till trots har Anita en förmåga att manipulera och kontrollera folk genom att inge dem dåligt samvete eller genom att hota dem. Anita har också sin egen armé, skelettfåglarna, som består av är ett gäng småbarn som hon brukar leka sanning och konsekvens med och skicka ut på olika uppdrag.

(Som en liten parentes: på tal om skelettfåglar finns det gott om fåglar i boken – allt från olyckskorpar, näktergalar och eldfåglar till isfåglar, måsar, svanar och ugglor – som smeknamn eller öknamn, som beskrivningar eller som symboler.)

Den rullstolsbundna Anita, flickan i Kvarnen, sorgefågeln, är en komplex gestalt full av motsättningar - där pendeln kan svänga snabbt mellan självhävdelse och självömkan, tyranni och tröstlöshet. Anita blir också något av ”den galna kvinnan på vinden”, en sierska som förefaller att ha en unik förmåga att genomskåda folk och avslöja hemligheter, och att se sanningen, vilken den nu sedan är …

Anita har en trasdocka stor som ett barn, Lola uppochner, med ”blå kolt och mjölfärgat hår av garn, vilda testar, och röd bred tygmun – sammet – och gnistrande svarta knappögon” och Lola skrivet över magen med spretiga tuschbokstäver. Inuti Lola förvarar Anita viktiga dokument, ”sanningar, vittnesbörd, dagböcker” som vid ett lämpligt tillfälle kan komma att kullkasta hela den flatnäska idyllen. ”Sanningen är de oskuldsfullas börda” – en av dessa Anita-meningar som återkommer och upprepas i romanen.

Lola uppochner är en thriller som leker med genrens klichéer – småstadens poliser är t.ex. inga hårdkokta muskelboosters, nej snarare ett slags kling&klang-figurer med kreddiga solbrillor och sårbara själar, och så vilar det en ödesmättad och davidlynchaktig vaghet och självklarhet över berättelsen som gör den till en lustfylld och intagande läsupplevelse.

Jag har funderat på hur jag skulle kunna sammanfatta det som jag ser som kärnan och utgångspunkten för Monika Fagerholms thrillertext – men enligt mig gör hon det bättre själv: här ett utdrag ur Lola uppochner:

”(---) det man får av dessa förhör och samtal och vittnesbörd och intryck är ingen sammansatt bild – verkligen inte! – men mera ett utkast till ett tänkbart förlopp, hypotesartat och till vissa delar fullt av luckor och motstridigheter och frågetecken. Något att gå efter, en utgångspunkt. Med andra ord som det ju är och brukar vara när man ska komma sanningen på spåret. I livet överhuvudtaget, inte bara när det gäller brottsutredning. Hypoteser, det är vad vi lever efter, eller lögner, rätt och slätt. Och skillnaden mellan brott och verkliga livet är att i det senare har man mindre behov av objektiva sanningar: dessa kan, rentav, te sig obekväma. Man går på den tänkbara lögnen i stället om man bättre kan leva med den, så att säga.”

Läs också