Hoppa till huvudinnehåll

Heidi von Wright: delta

heidi von wright
heidi von wright Bild: Schildts & Söderströms förlag heidi von wright

Till en början blir jag förbryllad av titeln: när jag får boken i min hand läser jag den spontant som delta, dvs. jag utgår ifrån att titeln anspelar på det som enligt Svensk ordbok är ”en solfjäderformad bildning av avlagringar vid delad flodmynning”. När jag läser boken inser jag att dikterna också handlar om att åtminstone försöka delta i en form av gemenskap, och kanske också att delta i bemärkelsen känna medlidande, skriver Marit Lindqvist i sin recension av boken.

Under många år var Heidi von Wright redaktör för kulturtidskriften Horisont och idag är hon chefredaktör för kulturtidskriften Presens, en tidskrift som ges ut av Finland svenska litteraturföreningar. Men Heidi von Wright är också poet – och sedan Heidi vann första pris i Arvid Mörne-tävligen år 2002 har hon medverkat med texter i olika antologier och gett ut fyra diktsamlingar – den senaste av dem utkommer idag med titeln delta.

Till en början blir jag förbryllad av titeln – när jag får boken i min hand läser jag den spontant som delta, dvs. jag utgår ifrån att titeln anspelar på det som enligt Svensk ordbok är ”en solfjäderformad bildning av avlagringar vid delad flodmynning”. När jag läser boken inser jag att dikterna också handlar om att åtminstone försöka delta i en form av gemenskap, och kanske också att delta i bemärkelsen känna medlidande.

I Heidi von Wrights dikter finns ett starkt poetiskt jag, men också ett du och ett vi – även om vi:gemenskapen stundvis verkar problematisk, som i dikten möjliga projekt:

jag måste gå nu säger
jag och du går i ide

stänger om dig
innan jag stänger
ytterdörren

jag måste umgås
säger jag och pratar en
stund för mig själv

Eller också handlar det om vördnad, respekt, minnen eller kärlek svår att ordsätta – som i dikten glänser genom fotoalbum:

köper modellera
skulpterar minnen
det blir stolar och cyklar
geometriska figurer, bokstäver, ekvationer

sedan finns annat som inte går att
beskriva i former och formler
mina händer i dina
i båten
i fören
i ljus
i motljus
hud tunn som silkespapper

Kännetecknande för Heidi von Wrights lyriska språk är ett ibland lekfullt allvar, ibland en allvarsam lek, eller kanske snarare ett undersökande av ordens valörer och konnotationer. Vilka betydelseförskjutningar och optiska brytningar och fenomen inträffar när snarlika ord kolliderar med varandra eller när ord och uttryck upprepas, när associationer uppstår som följd av allitteration (bokstavsrim) och när man driver orden runt i ring - ett exempel på detta är dikten X ur diktsviten återuppbyggnad där diktjaget befinner sig ute på en holme i havsbandet:

senare
skratt
bakom
bergen
barn
balanserar
bland
skratten

Många av dikterna i den nya diktsamlingen kännetecknas av ett undersökande och ett kartläggande av omvärlden där diktjaget rent konkret mäter upp avstånd till olika föremål i sin omgivning, utforskar och analyserar allt från telefonförbindelser till väderleksrapporter, samtidigt som hon omringar, avgränsar och märker ut.

Man kan kanske säga att den konkreta orienteringen i tillvaron med vetenskapliga förtecken (rapporter, observationer, strategier) blir en sinnebild för ett mer existentiellt sökande efter fäste och fokus i tillvaron. I en del texter verkar det som om diktjaget försöker stänga ute någonting eller så verkar det som om hon strävar efter att skydda någonting från ett yttre hot, en del texter kan man tolka som att det kantänka är ett inre hot som diktjaget försöker mota i grind.

I en dikt heter det t.ex.: ”vill vara /delaktig/ändå lämna mig ifred”, men i en annan kan man ana sig till en frigörelse, ett bejakande: ”ångrar mindre vågar mer”.
Jag återkommer till detta med titeln, delta, och tänker mig att det kanske ändå är så att Heidi von Wrights dikter kan läsas som ett slags avlagringar, som små öar av sand och grus med lämningar av växter och djur, som uppstått till följd av olika rörelser och riktningar ut och in, fram och tillbaka i texterna, rörelser som så småningom bildar ett delta i (textens) tid och rum.

Inledningsdikten – i alla fall, bordet ser ut så här – lyder:

ritar flygfältet i det bortre hörnet
att roa sig och oroa sig på god grund
kulspetspenna för hållbara linjer
kroppsvisitering utfrågning säkerhet
parallella utgångar

motorvägen går in mot staden
skogar och åkrar avlöser
åar och diken utspridda
som halvtecknade bokstäver

de flesta vägar sträcker sig
mot en punkt
och ut åt andra håll
linjerna täcker så gott som hela bordet
ibland når de havet

det händer att skisser är mer utförliga än fullständiga teckningar
nu låtsas vi ta om det här ögonblicket

det här ögonblicket

varje minut är lyftande flygfarkoster fler än landande

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje