Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Korkea-Aho: Gräset är mörkare på andra sidan

kaj korkea-aho
kaj korkea-aho Bild: Schildts & Söderströms förlag kaj korkea-aho

I dag ger Kaj Korkea-aho ut sin andra roman, Gräset är mörkare på andra sidan, efter den hyllade och prisbelönta debuten Se till mig som liten är (2009) – och det sägs ju ofta att tvåan är svårare att skriva än ettan, eftersom man som författare känner en viss press på sig att visa sin kapacitet och sin förmåga. Att visa att man är en Författare. Och för att kunna ansöka om att bli ordinarie medlem i Finlands svenska författareförening måste man ha ”offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska”.

När Kaj Korkea-Aho tilldelades 1:a pris i Arvid Mörne-tävlingen 2007 för novellen ”Bastukväll” visste vi som satt i juryn det året (dvs. undertecknad samt Kjell Lindblad och Ralf Andtbacka) att vi hade fått en gåva. I sitt pristal konstaterade juryns ordförande Kjell Lindblad att en bra novell ”kan vara som ett blixtnedslag, under några ögonblick lyser den upp omgivningen, gör alla detaljer knivskarpa och tydliga innan mörkret återigen tar över” och Kaj Korkea-Ahos novell var just precis som ett sådant blixtnedslag.

Kaj Korkea-Ahos vinnarnovell handlar om en kille som besöker sin hemby i Österbotten för att hälsa på sin ensamma, gamla mamma och för att sammanstråla med ett gäng killkompisar. Sjacket består av fyra killar som gått i samma klass hela grundskolan och som under årens lopp spritts ut över halva Finland på grund av kärlek, studier och jobb. En kväll träffas sjacket hos en av killarna för att fira bastukväll och minnas gamla goda (?) tider, men det hela blir mest pinsamt och det visar sig rätt snart att en besvärande tystnad lagt sig mellan killarna som befinner sig på rätt stort avstånd från varandra i både tid och rum.

I den thrilleraktiga romandebuten Se till mig som liten är skriver Kaj Korkea-Aho om skuld, offer och försoning, och trångsynt religiositet i karismatiska frikyrkliga kretsar i Österbotten. I centrum för romanen finns också ett rött allseende och allvetande öga uppe i tv-masten, ett öga som håller koll på allt som händer i Gränby.

I boken Gräset är mörkare på andra sidan återvänder Kaj Korkea-Aho till Gränby där han låter ett gäng barndomskompisar, sjakket (skrivet med två k:n den här gången), återförenas i samband med en begravning.

Lågstadielärarinnan Sofie, lillasyster till Loke och Leif, har omkommit i en tragisk bilolycka. I samband med utredningen av dödsolyckan framkommer olika faktorer och frågetecken som gör den omkomna Sofies fästman Benjamin ömsom förbryllad, ömsom förbannad. Det visar sig snart att Sofie levt ett dubbelliv som hennes sambo varit fullkomligt omedveten om.

I en intervju för Radio X3M (Jouren 2.10.2012) berättade Kaj Korkea-Aho att ett tema som är centralt i romanen är kommunikationssvårigheter, dvs. det finns sådant som de olika personerna av olika anledningar har svårt att prata om, eller som de väljer att tiga om.

Den omkomna Sofie teg om sina mörka sidor och sina omättliga begär. Sofies bror Loke, populär radioprofil på Radio X3M, stammar sedan barndomen – en barndom som bl.a. präglats av hotelser och våldsamheter med en lättantändlig tyrann till far och en mor som dött efter ett ödesdigert fall i en trappa.
I kompisgänget ingår också prästen Simon som börjat tvivla på sin yrkesroll och sin religiösa identitet.

Så har vi Christoffer som studerar folkloristik vid Åbo Akademi, och hans hemlighet är att han lever med en man som han har planer på att gifta sig med, eller ingå hjonelag som det heter i boken. Christoffers mor har svårt att acceptera sonens sexuella läggning och Christoffer känner å ena sidan en tilltagande ilska, å andra sidan en stor sorg över att inte bli godkänd som den han är.

Christoffer skriver på en avhandling om Raamt, som beskrivs som en mörk skepnad, en skugga med ögon som kan blänka till i mörkret, en förnimmelse av plötslig kyla och en unken lukt, en närvaro som trotsar förnuftet och övergår allt förstånd. Raamt är en absolut och urskillningslös ond kraft som på sätt och vis kan föra tankarna till Tove Janssons figur Mårran, men i jämförelse med Raamt framstår Mårran snarast som en söndagsskolelev.

Raamt trivs bäst i skogen där han vilar, vaktar och bidar sin tid, och enligt österbottnisk folktro är platser där Raamt rört sig infekterade, fördärvade och märkta för evig tid. Raamts närvaro avslöjas t.ex. i åkrar med missväxt, stenar med säregen form, träd som torkat eller har knotiga missbildningar, och vid dessa platser inträffar ofta olyckor och t.o.m. dödsfall.

Vad Raamt sist och slutligen står för i romanen kan tolkas som själens mörka skuggor som personerna inte vill vidkännas eller som hotar att kullkasta dem och i värsta fall ödelägga deras liv. Hotet, Raamt, är för någon en känsla av ångest och utanförskap, för en annan en upplevelse av otillräcklighet och vanmakt, för en tredje ett söndertrasat självförtroende, och för en fjärde en rädsla för att låta obearbetade barndomsminnen komma upp till ytan.

Det är m.a.o. ett inre hot, ett inre mörker som skingras när man går till botten med sin rädsla, när man vågar stå öga mot öga med sin egen sårbarhet och förmår godta sanningen om sig själv.

Ibland händer det att man ser samband mellan böcker man läst nära inpå varandra, och när jag läste Kaj Korkea-Ahos roman kom jag osökt att tänka på en dikt i Heidi von Wrights nyutkomna diktsamling delta – dikten heter bevakning och lyder så här:

ett föremål på
500 meters höjd
ses på minst
5 000 meters avstånd

ett yttre hot
är alltid
allvarligare
än ett inre hot

eller hur eller

ett inre hot
är alltid
allvarligare
än ett yttre hot

den här platsen är mer
en dröm än en stad

om du går nu
kan du inte
komma tillbaka

***

Gräset är mörkare på andra sidan är en medryckande och skickligt skiktad roman som i spänningromanens form och tilltal tar fasta på frågor om tro och tvivel, skuld och skam, förlust och försoning.