Hoppa till huvudinnehåll

Nya Rampen gör videokonst live

We love Africa and Africa loves us
We love Africa and Africa loves us We love Africa and Africa loves us Bild: Markus Öhrn we love africa and africa loves us

Finlandssvenska Nya Rampen och svenska Institutets teaterresa fortsätter. Förra produktionen Conte D’amour undersökte den romantiska kärlekens mörka sidor, och gjorde finländsk teaterhistoria när den i somras bjöds in till Västeuropas tre viktigaste teaterfestivaler. Nu bjuder Baltic Circle-festivalen i Helsingfors på uppföljningen; We love Africa and Africa loves us, som ska undersöka dubbelmoralen i västvärldens hjälpaktioner i Afrika – handlar det egentligen om själviska motiv; om en längtan efter någonting autentiskt och ett sätt att bedöva det egna samvetet?

Det är förstås litet i går att genrebestämma scenkonst, dagens samtida teater smälter ju problemlöst samman med performance, dans, debatter, vandringar, vad som helst, utan att man ska behöva stämpla en förklarande varudeklaration på det. Jag gör det i alla fall. We Love Africa är Videokonst goes live. Den är som en videoinstallation på ett konstmuseum, med den skillnaden att det mesta görs live, här och nu, framför våra ögon – även om det som görs live aldrig är synligt, allt vi ser är det som projiceras via bildskärmar.

Nya Rampen, Institutet och regissören Markus Öhrn (utbildad bildkonstnär, med videoinstallationer som specialområde) berättar ingen historia. Man presenterar visuella uttryck för idéer och frågeställningar. Man spelar med begrepp som politisk inkorrekthet, pornografi, förnedring, skönhet, perversion, nakenhet, hängivenhet, medan det centrala postdramatiska greppet Upprepning i sin tur är det man bygger sitt teatrala uttryck på. Replikerna är få men upprepas ständigt, liksom rörelsemönster och handlingar.

160 minuter våldsamma urladdningar

Vi befinner oss fortfarande i rummet där Conte D’amour spelades. Ett rum, och en källare, också det vitmålade söta lilla staketet runt byggnaden finns kvar. På scenen; Nya Rampens Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman tillsammans med Institutets Anders Carlsson. Vi är uppe från källaren nu, lugnet har lagt sig igen, men småningom måste någonting hända, lugnet är mördande, och så bär det av till källaren igen.

Resultatet är 160 minuter våldsamma urladdningar, monoton stillhet, ögonblick av skönhet, perversa lekar, genomgående med ett kontrollerat ruffigt snyggt visuellt uttryck och en imponerande ljudvärld – problemet är bara att volymknappen nästan genomgående fastnar minst 10dB för högt, trots 35 år av intensivt rocklyssnande som borde göra mig van vid volym med stort V köper jag inte det här att smärtgränsen ständigt ska utmanas. Visst, jag kan förstå logiken, vi ska utmanas också fysiskt, inte bara mentalt. Men Hallå!

Hur som helst finns det en konsekvens i berättandet som jag lyfter på hatten för. En konsekvens, och en kompromisslöshet. Sommarens framgångar har gett gruppen både muskler och trygghet, och om Jakob Öhrmans urladdning under Conte D’Amour var häpnadsväckande, så toppar han den under WLA. Hans rollgestalt gräver djupt i sitt mörker där nere i källaren dit han har dragit sin familj, ännu en gång.

"Tidvis väldigt pojkigt"

Sedan finns det en del som jag inte köper. Egentligen är det formspråk gruppen bjuder på i grund och botten inte min grej, jag är således kanhända svårflirtad. Och när man talar om att ”utforska den västerländska kärnfamiljen” kan jag inte låta bli att känna att en grupp bestående av fem förhållandevis jämnåriga män är allt för homogen för att ge ”forskningsprojektet” den bredd och djup som en så pretentiöst formulerad idé ändå förutsätter. Problemställningar som formuleras i programbladet Är viktiga, den intellektuella diskussion som förs är intressant. Men det som gestaltas blir tidvis väldigt pojkigt nu. Tidvis smakar det hela också onödigt mycket dagishumor med bögvitsar och afrikaklichéer (personligen blir jag inte provocerad av den biten, mer utled) och så Väldigt långt in i Afrika-problematiken hinner man nog inte.

WLA är uttalat en fortsättning på Conte D’Amour (en tredje del lär vara på väg i något skede), det är således ok att miljön, formspråket och estetiken är igenkännbar. Skillnaden är att det i Conte D’Amour fanns ett konkret bollplank att kasta sina intryck mot (den lösa associationen till det kända fallet Fritzl), och det gjorde att åtminstone jag kunde hitta fascinerande djup i den föreställningen. WLA, upplever jag, saknar det bollplanket. Våra föreställningar av Afrika kunde vara det, men den biten blir för lös. Och så blir också, inte produktionen i sig men den idémässiga biten av den, för lös.

När jag lämnar salongen tänker jag att jag personligen hade fått mest ut av kvällen om jag med Markus Öhrns tidvis suveräna visuella bildkompositioner som fond hade fått liverockversionen av Nya Rampen. Här finns härligt mycket musikaliskt kunnande, också mycket bra sång, det ironiska lagret över användandet av covers gillar jag, Andreas Catjars musik likaså, och det är när musiken får huvudrollen i föreställningen som mina associationer väcks till liv.
Och samtidigt som jag skriver det inser jag; okay, då hade jag fått en anpassad version som hade gjort allting väldigt lätt för mig – och är det något som det här gänget eftersträvar, så är det inte att göra saker och ting lättsmälta för mottagaren.

- We Love Africa spelas ännu på söndagen under Baltic Circle
- I Radio Vegas Kulturtimmen återkommer Tomas Jansson och Alexandra Häggman till festivalen, då blir det också ett samtal om We Love Africa.

Läs också