Hoppa till huvudinnehåll

Lyrik om vemod och sorg

Tua Forsström, Lars Huldén
Tua Forsström, Lars Huldén Bild: Schildts & Söderströms förlag tua forsström

Förra veckan blev det rabalder när det läckte ut att svenska Albert Bonniers förlag nobbat poeten Tua Forsström och tackat nej till att ge ut hennes senaste lyriksamling i Sverige – antagligen blev den negativa uppmärksamheten pinsam för förlaget som gjorde en pudel och meddelade att man sen också kommer att trycka upp en svensk delupplaga av En kväll i oktober rodde jag ut på sjön.

Vid sidan av Tua Forsström hör Lars Huldén till våra allra folkkäraste poeter och också Huldén är aktuell med en ny diktsamling i höst, Inga stjärnor i natt, sir, och det finns en del beröringspunkter mellan dessa två samlingar. Om jag skulle ringa in TRE av dem skulle det vara sorg, vemod och vatten.

I Tua Forsströms samling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön finns en märklig bild som etsat sig fast i mig och som vägrar släppa taget: en bild där diktjaget ror ut på sjön för att dränka några fiskar. Fiskarna har hon tiggt åt sig på torget och sedan förvarat i frysen med tanke på komposten. De döda fiskarna är stelfrusna, inte ens yxan rår på dem, och nu ska de dumpas i det iskalla oktobervattnet. Varför? frågar sig den förbryllade läsaren.

Vatten och mörker är två centrala element som återkommer i Forsströms dikter - i olika former och i olika skepnader. I en dikt skriver Forsström att det finns fyra slags mörker, vilka de är skrivs inte rakt ut men jag tolkar de olika slagen av mörker som det mörker som bor i vår längtan eller i vår saknad, glömskans mörker eller dödens mörker. Mörkret som gör att man ser klart. Till exempel.

Det är sent på året i Forsströms dikter, det är kallt och mörkt, det blåser och det regnar, och sorgen och saknaden ligger där – högst konkret - på bottnen av den lilla glasfiberbåten och roddaren blir ett slags Charon-figur som driver runt på sorgens vattenspegel:

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning
Jag skall komma tillbaka till dig och rapportera
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade
lånat av Lasse drev med vågorna hastigt utåt mot holmarna
Jag skulle bara dränka de där fiskarna
Jag saknar dig så mycket
Allt var lätt som ett skal
Det mörknade och jag var inte fäst vi något

Att dränka de redan döda fiskarna blir ett slags rituell handling, ett led i ett sorgearbete där man inte jordfäster, utan snarare ”vattenfäster” det som dött. Av vatten har du kommit, till vatten skall du åter bli – för att travestera ordalydelsen i gudstjänstordningen vid en begravning. Samtidigt blir sjön en sinnebild för det vattenfyllda kärl där sorgen likt ett glänsande mynt singlar ner genom vattnet för att slutligen landa i dyn på bottnen.

Sorgen och saknaden är å ena sidan något mycket konkret och påtagligt som man i ena stunden kan uppleva som någonting utomkroppsligt och distanserat (en vind som blåser, en varg som tar en kärleksfullt i famnen), å andra sidan kan sorgen och saknaden riva i en som ”ren rå längtan”. Sorgen lägger sig m.a.o. tätt på eller strax under vattenytan, men den dalar också långsamt ner genom vattnet och blir en ofrånkomlig del av bottenslammet.

Forsströms dikter blickar tillbaka på en hel bild – ett barndomshem, en familj – en bild som splittrats och gått förlorad och som numera utgörs av minnen som löses upp i rök och aska:

Med sorgen är det så att man trodde att
det brinner men det börjar regna. Riset ryker
håglöst en stund, det är alldeles för glest eller tätt
och kvar på åkern står en mörk installation spretande
mot himlen. Röken från de klara kvällarna i april har
fastnat i jackan i tamburen. Långt från stadens ljus
Så många år har gått, men flagor lösgörs vid minsta fläkt
och blåser ut över sjön och upp mot huset där jag bodde
med mina föräldrar och min bror, i vår familj.

Det vilar ett vemod över Tua Forsströms lyriksamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön och det samma kan sägas om Lars Huldéns lyriksamling Inga stjärnor i natt, sir där vi får möta en gammal, gammal man som sitter tyst vid ett bord på en kryssningsbåt – den gamle mannen håller sig för sig själv, men ett tag dristar han sig till att fråga i informationen ”(---) om det var möjligt att komma upp i fria luften, / under stjärnorna / - Inga stjärnor i natt, sir! / hade mannen i luckan svarat. Den gamle syntes inte till / när vi gick i land. Undras hur det blev med honom / Inte för att det angår oss.”

Den gamle mannen i dikterna ser tillbaka på ett långt liv – med glädje och förundran, men också med vemod och sorg över att det inte blir någon kryssningsresa utöver denna enda, över att stjärnorna inte syns alla nätter. Över tiden som antingen är för lång eller för kort, beroende på vem som anlägger perspektiven.

Den dubbla blicken finns ständigt där: Huldéns texter bär förvisso på en melankolisk ådra, men sorg och glädje vandra ständigt tillsammans, liksom den där självironin och avväpnande humorn som är kännetecknande för Huldéns dikter:

Spotta mig, älskade, i håret;
det vill inte lägga sig ner,
det lilla som är kvar,
en tuva saltgräs i Kalahari.
Spotta på det.
Stryk mig sedan över gräset
med din vänstra hand.
Där finns inga ormar kvar.

Det dubbla perspektivet och den gränsöverskridande tiden gäller också de anspelningar som Lars Huldén strör in – enstaka rader eller ord eller t.o.m. rytmen i en viss dikt kan läsas som en hälsning från en lyriker till en annan.

I Lars Huldéns diktsamling Inga stjärnor i natt, sir hittar jag också en pendang till Tua Forsströms samling där den tända brasan blir en minneskase över liv som varit – i Huldéns dikt blir brasan en sinnebild för själva döden:

Jag tänker mig döden
som en löveld på en gård om våren.
Det förgångna förvandlas
till en tunn blå rök
som övergår i en klar himmel.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje