Hoppa till huvudinnehåll

Halmlåda

Koklådan användes för långkok
Koklådan användes för långkok Koklådan användes för långkok Bild: YLE/Public domain badda

Halmlådan eller koklådan var ett vanligt redskap i matlagningen i arbetsfamiljer redan innan nödåren i början på 1900-talet, men blev sedan oundviklig när mat och ved måste ransoneras. Apparaturen har utvecklats sedan dess och kallas idag slökokare. Halmlådan förekommer under olika namn och används även i andra länder.

I en finsk kokbok från 1927 kan vi läsa, att det bör finnas en koklåda i varje väl planerat kök, att den är lika viktig som spisen.

Halmlådan användes för långkok. Man fyllde en låda med halm och tidningspapper, men lämnade ett tillräckligt stort utrymme i mitten för en kastrull. Lådan fungerade utmärkt för bl a grytor, gröt och soppor. Innan lastrullen placerades i lådan lät man rätten koka upp till 15 minuter beroende på ingredienserna och hur mycket ved man kunde avvara. Sedan lyftes den hastigt i halmlådan och täcktes med tidningspapper och ett tätt lock. Ibland kunde man täcka hela lådan med en madrass för att optimera värmeisolationen. Gröt av hela korngryn som skulle baddas i flera timmar var färdig på morgonen om kastrullen hade placerats i lådan redan föregående kväll. Man gjorde på motsvarande sätt med köttsoppor, rödbetor, kålrot och andra råvaror som krävde lång koktid.

Det är viktigt att inte lyfta på locket medan maten tillreds i koklådan för att temperaturen skall hållas jämn. Om lådan är tillräckligt djup kan man placera två eller flera kastruller på varandra, men de skall placeras samtidigt förutsatt att koktiden för rätterna är ungefär lika lång. Vätskemängden (vatten och mjölk) är vanligtvis något mindre eftersom vätskemängden förblir den samma under hela koktiden. Rätter som lämpar sig för koklåda är bl a bensoppa, simpsoppa, korngrynsvälling, stuvade abborrar, köttstuvning, leverstek och kokta plommon.

Halmlådans historia

Allt började med en grop i marken, en eldstad, heta stenar och mat som tillreddes i den värme som hade lagrats i gropen. En urgammal teknik som fortfarande används runt om i världen. En annan version förtäljer att gropen isolerades med hö eller halm, att ett kokhett kärl av lera sänktes ner i gropen och täcktes med halm och jord. När tjälen vintertid gått i jorden byggdes istället en låda som alternativ till gropen, men i övrigt var tekniken den samma.
Halmlådans stora genombrott i modern tid var under första världskriget när det var energibrist. Lådan byggdes av trä eller fanér. Som isoleringsmaterial fungerade halm, hö, bomull sågspån, torv eller tidningspapper. Under andra världskriget genomgick halmlådan en betydande produktutveckling. Den började kallas för koklåda, inreddes med tennplåt för att kunna reglera temperaturen i lådan. Det fanns koklådor med järnringar och –skivor som hettades upp och placerades i lådan för att försnabba tillredningen.

En modell som förekom under andra världskriget var en isolakupu, gjord av wellpapp. En lätt och liten låda som inreddes med tidningspapper. I synnerhet i Helsingfors hade man stor nytta av denna koklåda då det var brist på gas och maten var ransonerad. Koklådan höll också maten varm i familjer där medlemmarna åt på olika tider. Det här underlättades av att man kunde rada flera kastruller på varandra så att alla delar utav en middag hölls varma samtidigt.

En enklare variant av koklåda som förekom bland allmogen var att isolera en stor linneduk med flera lager med tidningspapper, lyfta den kokande rätten i mitten på duken och sedan knyta ihop allt till ett tätt paket.
På senare tid, 1990-talet har fabrikörer försökt återuppliva koklådan genom att skapa en kupad låda av återanvänt termoplast, polypropen. Den går under namnet arombo (fi. aromipesä). Den tillverkades för en 3 liters kastrull, med en omkrets på max 16 cm.

Bygga egen låda

Vill man bygga sin egen koklåda kan man t ex ta en kylväska av styrox, isolera den med tidningspapper. Den heta kastrullen med gröt eller gryta bör också täckas med tidningspapper för att maten skall hållas varm i många timmar. Vätskemängden som används för tex risgryns-, rågmjöls- eller korngröt är den samma som när man kokar på spis.
Du kan också snickra ihop en rektangulär låda, ca en halv meter bred och 60-70 cm hög trälåda med ett gångjärnförsett lock. Täck botten, kanter och lock inifrån med ett 10-15 cm tjockt och tätt lager halm eller hö så att det blir utrymme för en kastrull i mitten. Täck halmen med ett lager säckväv.
Saknar du låda eller möjligheter att bygga en sådan kan man också använda en stor och stadig korg med lock som isoleras med flera lager tidningspapper och halm runt kastrullen.

Lergryta

En variant av koklåda som använts åtminstone sedan romartiden är lergrytan. Tekniken fick ett lyft på 1970-talet när lergrytan eller romargrytan fick ett uppsving genom den tyska römertopfen.

En splitterny lergryta bör ligga 8-10 timmar i vatten helt övertäckt. Då hinner den suga åt sig vatten och bli ordentligt genomfuktad. Sedan räcker det med att lergrytan ligger i blöt i vatten i omkring 15 minuter före varje användning. Lergrytan suger då upp vatten som den senare kommer att avge under tillagningen. Det är viktigt att alltid ställa in grytan i kall ugn. Först då sätter man på ugnen på 200-250 grader, beroende på vilken rätt man tillagar. Tillagningen kan närmast jämföras med ångkokning, och bevarar på samma sätt vitaminer och näringsämnen

Citron- och rosmarinhöna i lergryta