Hoppa till huvudinnehåll

Italiensk sol och finsk idol bland filmpremiärerna

Love is all you need
Love is all you need Bild: Zentropia love is all you need

”Love is all you need”

Efter framgångarna med ”Hämnden” är förväntningarna höga på Susanne Biers nya film. Och frågan är om inte detta bidragit till att kritikerna varit så avmätta i sitt bemötande av den lätta ”Love is all you need”, en dramakomedi som spelar på nordbors och amerikaners eviga fascination för Italien.

I centrum står medelådersfrissan Ida (Trine Dyrholm) som trots cancerbehandling och otrogen make (Kim Bodnia) håller humöret uppe inför dotterns (Christiane Schaumburg-Muller) förestående bröllop i Italien. Inför avresan stöter hon ihop med blivande svärsonens (Sebastian Jessen) vresige far, citronodlaren Philip (Pierce Brosnan), och inte helt oväntat mjukas den inledningsvis ljumma relationen upp i det ljuva Sorrento.
Visst är det klichétyngt med patinerade villor i motljus, familjemiddagar i skenet från levande ljus och kvällspromenader under stjärnbeströdd himmel. Visst är det förutsägbart med relationer dömda att ta slut och relationer förutbestämda att inledas. Och visst ligger det nära till hands att associera till ”Mamma Mia” när Brosnan traskar omkring bland klipporna och de unga tu börjar tvivla på sitt bröllop.
Men trots allt detta finns det en uppenbar charm i den mogna romantiken och samspelet mellan Brosnan och Dyrholm. Det är skönt att bägge tillåts bejaka sin ålder och att romantiken bygger även på ömhet och inte enbart passion. Många må tala sig varma för Kim Bodnia och Paprika Steen i färgstarka biroller, men i mina ögon balanserar de hela tiden på gränsen till det karikerade.
Det som onekligen är ett problem är den något ambivalenta genrebestämningen; man undrar hela tiden om detta är ett drama, en komedi eller en romantisk saga? Ambivalensen framgår även av det faktum att filmen lanseras med flera olika titlar. I Danmark som ”Den skalliga frisören” (en dramatisk underton), i Sverige som ”Bröllop i Italien” (för tankarna mot komedier som ”Fyra bröllop och en begravning”) och internationellt som ”Love is All You Need” (där tyngdpunkten ligger på romantiken).




Painajainen merellä

När det gäller inhemska ”Painajainen merellä”, en spin-off till tv-serien Salatut eämät”, är det lätt att göra sig lustig över både titeln och det inhemska perspektivet. För visst är detta en mardrömslik film. Och en hemsk inhemsk produktion.
Vi följer ett kompisgäng som åker på kryssning för att fira det ena parets bröllop. Men knappt har man hunnit ut till havs innan folk börjar försvinna. Därefter rusar vackra flickor omkring och skriker i ljudisolerade utrymmen medan arroganta män flyr en svartklädd gestalt med vasst föremål i handen. Duschar går igång av sig själva och konstiga videoklipp skickas per telefon.
För att sänka åldersgränsen har man mildrat thrillerdraget, vilket gör att härligheten faller mellan två stolar. Resultatet är alltför tamt för att tillfredsställa ”I know what you did last summer”-generationen och alltför skrämmande för många ”Salatut elämät”-fans.




ROBIN

Dokumentären om fjortonåriga popstjärnan Robin Packalén lämpar sig däremot för fans i alla åldrar. Här följer vi en sällsynt positiv och energisk kille som sedan genombrottet med ”Frontside ollie” i januari i år gått från att vara nykomling till att bli ett fenomen.
Filmen inleds som ett fanporträtt, med en ung berättarröst som presenterar stjärnan, och därefter utvecklas det hela till ett mellanting mellan road movie från sommarens turné och nedslag i förberedelserna inför nya skivan. Drivkraften är Robins energi och målet uppenbarligen att rida på den våg som dragit fram genom tonårsfinland.
Och visst är det fascinerande att se honom. Barnstjärnan som verkar vara född till att stå på scenen. Och visst hoppas man att han skall hålla för trycket. För ett tryck innebär det att som 13-åring slå igenom över en natt (första videon sågs 330 000 gånger under det första dygnet på youtube) och sälja fyrdubbel platina av debutskivan. Och inte blir det lättare av att målbrottet knackar på dörren. Vad händer sedan?
Låter det bekant? Visst, den som såg fjolårsdokumentären ”Never Say Never” om kanadensiska tonårsundret Justin Bieber har sett det mesta tidigare. Men i motsats till Bieber har Robin varken en alternativ barndom i bagaget eller ett globalt maskineri att förhålla sig till. Robin verkar vara tryggt förankrad i sin familj och skolklass och skriver redan nu egna låtar i samarbete med musikerveteraner som Make Kolehmainen, Jimi Constantine och frontfiguren i The Rasmus. Ambitionerna sträcker sig tydligen längre än till att vara ett sött ansikte.
Filmen fungerar främst som ett tidsdokument, ett nedslag i en karriär som just kommit igång. Vart den leder återstår att se. Det kan möjligen bli en intressant dokumentär om tio år. Tills dess är det väl bäst att bara ”chilla”. Som Robin på nya skivan.